När jag funderat kring temat ”bygga på klassikerna” så har jag kommit fram till att det vore passande att ställa och svara på frågan: Varför realism?
Många organisationer anser återigen att realismen är viktig och har ett värde, både samtida och klassisk. Men varför? Varför, när man i ett helt sekel har förnedrat, förtryckt och nästan förintat den? När den accepterade åsikten är, och man i nästan alla gymnasieskolor, högskolor och universitet de senaste hundra åren har lärt ut, att realismen är ooriginell?
När allt kommer omkring kopierar realister bara från naturen. Realismen är osofistikerad, säger man.
De flesta förstår vad realistiska målare och skulptörer gör. Det är så lätt att förstå. Det är okreativt. Verklig kreativitet är bara när man skapar former och idéer som inte finns i naturen. Så frågan till samhället är: Varför realism?
Mitt svar är direkt och enkelt, och borde vara självklart: Den visuella bildkonsten i teckning, måleri och skulptur är i grund och botten ett språk – ett visuellt språk.
Om kommunikation är målet, då måste språket ha ett vokabulär och en grammatik som är gemensam för den som talar och den som lyssnar.
De utvecklades och bevarades först och främst som kommunikationsmedel, likt de talade och skrivna språken. Liksom språk är bildkonsten lyckad om den lyckas kommunicera, och misslyckad om den inte gör det. Detta svar definierar samtidigt termen ”bildkonst”. Bildkonsten är ett sätt som människor kommunicerar på.
Hur lyckas man då med kommunikation, om man bortser från de talade språken som folk förstår? Om kommunikation är målet, då måste språket ha ett vokabulär och en grammatik som är gemensam för den som talar och den som lyssnar.
Om man tänker på det, de tidigaste formerna av skrivet språk använde enkla teckningar av verkliga objekt som representerade de objekten. Därmed är det skrivna språkets ursprung nästan identiskt med bildkonstens.
Utan ett gemensamt språk finns det ingen kommunikation och ingen förståelse, och det gäller även bildkonsten. Den måste kommunicera likt de skrivna språken, vilka har det unika uppdraget att beskriva världen vi lever i och hur vi känner inför livet.
Utan ett gemensamt språk finns det ingen kommunikation och ingen förståelse, och det gäller även bildkonsten.
Som språk liknar det alla de hundratals talade och skrivna språk som kan uttrycka enorma, gränslösa omfånget av mänskligt tänkande, idéer, föreställningar, värderingar och speciellt våra känslor, passioner, drömmar och fantasier – alla de varierande och oändliga berättelserna om mänskligheten.
Bildkonstens vokabulär är de realistiska bilderna som vi ser överallt i livet, och grammatiken är de regler och förmågor som behövs för att lyckas framställa bilderna på ett trovärdigt sätt.
Detta är några av de grammatiska regler som håller ihop ett verkligt objekt eller bildkonstens visuella språk: hitta konturer, utformning, hantera färg för att skapa skuggor och ljus, förbättra formerna genom pigmentlager, selektivt fokus, perspektiv, förkortning, balans i kompositionen, balansera varma och kalla färger, förlorade och hittade former och linjer.
Tänk på denna självklara sanning: Även saker som inte är på riktigt – exempelvis våra drömmar och fantasier, eller fiktiva historier – kommer till uttryck som verkliga bilder i vårt medvetande och undervedvetande.
Abstrakt måleri reflekterar alltså inte vårt undermedvetna.
Det är enbart verkliga bilder som används i våra fantasier och drömmar – inga av dem ser ut som modern konst. Abstrakt måleri reflekterar alltså inte vårt undermedvetna. Drömmar och fantasier gör det, och konstverk kan också göra det, men bara genom verkliga bilder som sätts ihop så att de känns som fantasier eller drömmar.
Där har vi det: Bildkonsten är ett visuellt språk som kan uttrycka ett oändligt omfång av tankar och idéer, vilka också kan uttryckas i stor litteratur och poesi.
Vokabuläret i bildkonstens traditionella realism har något som skiljer det från andra uttrycksformer – den traditionella realismens språk överskrider de språkbarriärer som talade och skrivna språk har. Människor kommer att förstå, var de än befinner sig i världen, oavsett vilket modersmål de har.
Realismen är alltså ett universellt språk som gör det möjligt att kommunicera med alla människor i alla tider – i det förgångna, i samtiden och i framtiden.
Detta är första delen av 11 i en artikelserie som baseras på en föreläsning av Frederick Ross, grundare till och ordförande i Art Renewal Center den 7 februari 2014, Connecticut Society of Portrait Artists. Epoch Times står inte nödvändigtvis för eventuella åsikter som uttrycks i artikeln.
Del 3: Hur realism blev ett fult ord
Del 4: Återuppliva en kunskapsöken
Del 6: Segern över en konspiration
Del 7: Förstå vad som är "relevant"
Del 8: Realismen som humanismens fackelbärare
Del 9: Värdighet och demokrati
