Modernisterna har bistått förstörelsen av det enda universella språket som konstnärer har att kommunicera vår mänsklighet med. Mitt mål har i många år varit att avslöja sanningen om den modernistiska konsthistorien, och till det hör att ifrågasätta varje skola som avser att analysera konsthistorien på ett sätt som medvetet undertrycker en giltig och korrekt förståelse av vad som faktiskt hände.

Det är av största vikt att historien så som den faktiskt var inte går förlorad för all framtid på grund av en enskild periods tillfälliga fördomar och smak. Den måste bevaras. Annars riskerar konsthistorien att bli blott en samling propagandadokument, inriktad på att förbättra marknaden för värdefulla samlingar.

Framgångsrika konsthandlare, som blev rika på att sälja dylika arbeten – verk som skapades på timmar istället för veckor – hade inget problem med att samla ihop välartikulerade språkmästare, vilka byggde upp en jargong som presenteras överallt som briljanta analyser. Dessa marknadsstyrda avhandlingar säkrade dessa samlingars ekonomiska värde.

Sådant ”konstspråk” är ett knep, där man använder självmedvetet komplexa och förvirrande ordkombinationer (babbel) för att imponera, fascinera och slutligen tysta ned den mänskliga instinkten, så att den inte har en ärlig chans att identifiera det som den just sett.

Detta uppnås genom en auktoriteternas hjärntvätt som förvirrar sinnena så att man inte gör fullt rimliga ifrågasättanden. Höga positioners ”auktoritet”, ”auktoriteten” hos böcker och trycksaker och ”auktoriteten” hos de ackrediteringsbevis som bifogas modernismens främsta förespråkare, har konspirerat för att imponera på och trycka ner folk, som annars skulle ha motsatt sig detta, som skulle varit uppenbart nonsens om det kom från någon utan denna "auktoritet". 

Det ord som beskriver detta fenomen bäst är ”prestige-suggestion”. Närhelst personer, eller till och med produktnamn, symboliserar kvalitet, värde eller expertis, tenderar folk att se kvalitet, värde eller betydelse på grund av dessa symboler.

Till exempel, en välbeställd konsument som ser en handväska av märket ”Prada” eller ”Gucci” och kommer automatiskt att tänka högt värde och hög kvalitet. Kanske ligger priset på 8 000 kronor, och om den säljs för 7 000 kommer hon tycka att hon gjort ett kap, och stolt bära den på sin arm och visa upp den för vännerna.

Ta samma väska utan märke och försök sälja den på ett bord mitt i stan för 400 kronor. Konsumenten kommer kanske bara se det som ett överpris och försöka pruta ned den till halva priset om hon överhuvud taget köper den. Märket Prada och det faktum att den säljs i en butik med status tenderar att ge den prestige, och ett antaget värde som har suggererats in i konsumentens hjärna.

Det finns en skillnad mellan värde på grund av prestige och värde på grund av kvalitet. På samma sätt tillskrivs målningar utan egentligt eget värde, men med signaturen de Kooning, Pollock, Rothko eller Mondrian, höga värden eftersom personer med doktorsexamen eller titeln museichef har talat om för oss vad vi ska tänka om dess värde, eller stora handlare och auktionshus har bedömt värdet som flera miljoner och talat om för oss att si och så många miljoner idag kan bli en vinst på tiotals miljoner i framtiden.

De flesta känner att de inte kan avgöra om en plånbok, en persisk matta eller ett armbandsur är värdefullt eller ej, och än mindre konstverk. Så även om de instinktivt avvisar något håller de tyst för att inte göra bort sig eller riskera att ses som okunniga.

Prestige-suggestion får människor att automatiskt anta att ett verk måste vara storartat om det är gjort av något av den moderna konstens ”stora namn”, så de börjar genast att leta efter storhet. Om de inte ser storhet får man dem att tro att det beror på okunnighet eller att de saknar känsla för konst, men aldrig för att det kanske, möjligen är så att konstverket har brister.

Att erkänna tvivel är att utsätta sig själv för förlöjligande och nedlåtande. Det är mycket lättare att bara hänga med.

Studenter som arbetar under den här sortens avskräckande tryck kommer med säkerhet att se storhet i vad de än tittar på. Och de har tränats i att känna det omvända när de ser akademiskt måleri. Man har talat om för dem att realistisk konst är ”dålig” konst, och om man ser något bra i den har det inte att göra med konstnärlig kvalitet utan brist på intelligens och smak hos den som tittar på verket.

Så många elever, och till och med lärare, har skrivit och berättat för oss hur realismen praktiskt taget har förbjudits på deras konstinstutitioner. John Stuart Mills uttalanden i detta ämne (tendensen att inte debattera, konfrontera eller helt och hållet ignorera olika åsikter) är lika levande och relevanta idag som de var för 200 år sedan.

Hur ovillig en person med en stark åsikt än är att erkänna möjligheten att hans åsikt kan vara falsk, borde han åtminstone kunna överväga att även om den är sann så kommer den att ses som en död dogm, inte en levande sanning, om man inte till fullo diskuterar den, ofta och utan rädsla.

Har man inte ett dynamiskt, levande expertsamfund som undervisar i traditionella tecknings- och måleritekniker, kommer det aldrig vara möjligt för konsthögskolorna att ha elever som kan berika debatten och den akademiska miljön för alla studenter genom att skapa konstverk som kan uttrycka komplexa och subtila idéer.

Förbudet mot att lära ut dessa färdigheter på djupet i skolorna är lika löjligt som att musikskolorna skulle vägra lära ut kvintcirkeln, eller lära ut bara tre eller fyra noter vilka de insisterar på att all musik måste komponeras utifrån.

Om det inte fanns något att skämmas över i deras undervisningsmetoder och i deras resultat, skulle de välkomna chansen att konfrontera de idéer som de borde vara väl rustade för att motbevisa. Det är deras högtidliga plikt att upprätthålla den tankeintegritet som möjliggjorts och överlämnats av konstnärer, författare och tänkare från 1800-talet och tidigare, som etablerade ett system där tankefrihet skulle råda.

Och var någonstans är det väl viktigare att säkerställa dessa principer än på våra högskolor och universitet som utbildar nästa generations ledare? Även om de inte håller med så är det deras plikt att exponera eleverna för ansvarsfulla motsatta synpunkter.

Detta är tionde delen av 11 i en artikelserie som baseras på en föreläsning av Frederick Ross, grundare till och ordförande i Art Renewal Center den 7 februari 2014, ConnecticutSociety of Portrait Artists. 

De åsikter som uttrycks i artikeln är författarens egna och speglar inte nödvändigtvis Epoch Times åsikter.

Läs del 1  och hitta länkar till övriga delar i serien här: Varför realism? Del 1: Bygger på klassikerna