Hon tänker på målningar som olika lager. Efter det första, tunna skiktet med grova penseldrag finns ett andra, mer ogenomskinligt lager som avslöjar formerna, och därpå ett tredje lager med subtila detaljer – det finns djupare skikt bortom det visuella. De djupare innebörderna som finns i en målning, avsiktliga eller oavsiktliga, är en spegling av konstnären, säger Elizabeth Beard.

– Måleriet har alltid funnits parallellt med min mänskliga erfarenhet. Ju mer klarhet jag får i livet, desto klarare blir mina målningar, säger Elizabeth Beard, som är en av Grand Central Ateliers inhysta konstnärer.

Hon betraktar sig själv i spegeln. Hon begrundar och återupptäcker sig själv, medan hon jobbar med det andra lagret på ett självporträtt.

Många konstnärer, särskilt i början av sin karriär, målar av sig själva. Då är modellen gratis, säger hon, och skrattar åt denna enkla, praktiska poäng.

– Jag tittar i huvudsak i en spegel, men när jag tittar på målningen föreställer jag mig att jag observerar världen och tänker: ”Vad är det som händer här?”

Även om det är ett självporträtt hon pratar om finns där en känsla av osjälviskhet. Beards generösa personlighet antyder att hon är en människa som har upplevt mycket, som har lyckats ta sig igenom svårigheter, och som nu kan vara mer genuin och öppen.

Sättet hon håller händerna på i självporträttet är särskilt iögonfallande.

– Det är något som jag var lite blyg kring, eftersom jag ville att visa vördnad på ett verkligt subtilt sätt, säger hon.

– Jag känner att jag måste vara försiktig när jag pratar om min tro i samband med mina målningar. Det är en sådan resa, även för mig. Det är personligt, och jag har verkligen inte alla svaren, men det är centralt för vem jag är.

När hon avslutade sina studier vid Grand Central Atelier för två år sedan fick hon i uppdrag att måla en berättande målning med många gestalter för C.S. Lewis Institute i Ohio, där den för närvarande ställs ut.

Hon målade liknelsen med den förlorade sonen, samma scen som Rembrandt målade av fadern som tar emot den trasiga och omvända sonen. Beard blev inspirerad när hon såg Rembrandts målning på The Hermitage Museum i Ryssland för sju år sedan.

– Jag minns det sätt på vilket han lät fadern omfamna sonen, så naturligt och kärleksfullt. Jag tror att den historien kan överföras till allas liv, säger hon.

Under sin uppväxt besökte Beard ofta The Butler Institute of American Art i Youngstown, den lilla stad i nordöstra Ohio där hon växte upp. Konstnärerna ur Boston-skolans tradition inspirerade henne. Som barn gillade hon att teckna och måla och ville göra något som hon kunde bli riktigt bra på, men samtidigt visste hon inte att det fanns någon klassisk skolning i måleri.

Efter att ha tagit sin kandidatexamen i bildkonst lämnade hon Ohio i ett infall, och körde till New Hampshire för att studera hos en konstnär ur Boston-skolan, Paul Ingbretson.

Hon hade alltid haft svag hälsa, och under den här tiden sökte hon hjälp för att komma till rätta med hälsoproblemen. Hennes hälsa förbättrades verkligen, men idag tror hon att det i själva verkat rörde sig om en andlig kamp.

När hon upptäckte måleriet med Ingbretson var det inte bara inspirerande för henne, utan också läkande.

– Jag kunde bara sitta och lyssna på honom när han pratade om poesi, filosofi, solnedgångar och skönhet – men inte på ett smörigt sätt, utan på ett uppriktigt sätt. Jag började vilja skapa saker som var vackra. Jag försökte förstå hur vi är ämnade att vara som människor. Ur mitt perspektiv, om vi skapades, måste vi ha skapats i något syfte.

– Att lära mig teckna och måla blev en parallell till att lära mig att leva hälsosamt – att bara sakta ned och andas, vara försiktig och uppriktig, säger hon.

Senare studerade hon vid Academy of Realist Art i Boston en kort period. Till slut upptäckte hon Grand Central Atelier, där hon kände att hon hängivet kunde finslipa sina färdigheter. Att flytta till New York var skrämmande och utmanande för henne, men ironiskt nog blev det den plats där hon kunde sakta ned. Hon bombades med en så många perspektiv och åsikter i New York att hon tvingades bli mer återhållsam med sin religion, men hennes tro blev starkare.

Gällande självporträtt säger Beard att hon lekte med tanken på att låta vänsterhanden hålla antingen en pensel eller en lilja, kanske upp och ned. Liljan symboliserar feminintet, födelse, hängivenhet och renhet.

– Mina händer är det jag gillar mest hos mig själv, så jag ville att händerna skulle spela en väldigt uttrycksfull, väldigt dominant roll, säger hon tryggt.

Hennes självporträtt kommer att bli en del i en serie med minst två berättande figurativa målningar, som hon började jobba med under sin sex veckor långa vistelse i Castel de Piano, en liten stad i Toscana, Italien, förra sommaren. Det var där hennes självporträtt påbörjades, med en teckning.

– Att åka dit var så bra för själen, säger hon.

Hon älskade luften, landskapet och arkitekturen som passar så harmoniskt in i landskapet.

Den största målningen i serien relaterar även den till liknelsen med den förlorade sonen, men den centrala gestalten är en naken kvinna som sitter på en pall, och tittar på en grön klänning på marken framför en höbal i ett toscanskt landskap.

Beard förklarar att höbalen är tänkt att representera allting i en kvinnas liv.

– Jag ville att den skulle visa allt som är viktigt. Hon är vid en tidpunkt i livet när hon också vill vet hur saker ligger till. Hon gömmer sig och är sårbar, och det är den här stora världen av landskap bakom henne, säger Beard.

För att återskapa delar av scenen i Tosca i sin ateljé, har Beard lagt hö på kartong, ställt några tulpaner i en vas och lagt en grön klänning på golvet. Liksom alla konstnärer och studerande vid Grand Central Atelier, som använder de gamla mästarnas traditionella tekniker, målar Beard ur verkliga livet och från skisser. Modellen flög till Italien och till New York från Atlanta för att Beard skulle måla av henne.

Nakenmålningar är en viktig del i att föra de gamla mästarnas traditioner vidare.

– De tar oss tillbaka till grekerna och romarna, och det är vår forskning. Det är samma sak som att vi försöker förstå blommorna som vi målar. Vi vill förstå gestalterna som vi målar och vi vill känna dem väldigt väl – vare sig det rör sig om anatomi eller att förstå generaliserade former.

När hon nu har uppnått en hälsosam balans i livet, har hon också omvärderat sin förståelse av skönhet och vikten av att upphöja den mänskliga gestalten från ungdom till ålderdom.

– Vi är alla människor, vi kommer alla att dö en dag, och jag vill måla människor som har en verklig mänsklig upplevelse. Skapa en otroligt vacker målning, eftersom det finns skönhet i världen, är en god anledning att göra det, och det finns så mycket att säga om varför vår kultur behöver det, säger Elizabeth Beard.

Intervjun är från 2016.