Vid en sanering vid Kolkajen i Skellefteå flyttades 17 ton arsenik och ett av Västerbottens mest förorenade områden var städat. Miljögifterna måste flyttas till en godkänd deponi, men i stället dumpades arseniken på en anläggning i Robertsfors som endast hade tillstånd att ta emot hushålls-, byggnads- och handelsavfall och arseniken fortsätter att förorena miljön, skriver Göran Bergström och Urban Zingmark.
En del av det statliga bidraget för sanering av förorenade områden (cirka 1 000 miljoner per år) användes vid saneringen av Kolkajen i Skellefteå. Länsstyrelsen i Västerbotten har redovisat: ”Ett stort och efterlängtat saneringsarbete är nu klart i Kolkajen, Skelleftehamn. Sammanlagt har nästan 17 ton arsenik förflyttats från platsen och området är nu riskfritt att vistas i.” En handläggare menar: ”Kolkajen har länge stått på vår priolista då det var ett av Västerbottens mest förorenade områden. Det tar oftast många år från första utredning till färdig åtgärd av ett förorenat område, så det är jätteroligt att kunna säga att vi är klara och har kommit en bit närmare miljömålet Giftfri miljö.” Eller flyttar vi föroreningar i tid och rum?
Robertsfors kommun har inte fått godkännande av Länsstyrelsen men får ansvar för massorna under minst 30 år framöver.
Sanering av förorenad mark föregås av omfattande undersökningar och utredningar. Regler för detta meddelas av Naturvårdsverket i egenskap av statlig bidragsgivare. Fokus ligger på hur sanering ska göras, mindre intresse ägnas åt vart massorna tar vägen. Det ska vara en ”godkänd deponi”. Inför saneringen gjordes en projektplan, där det redovisades: ”Massor som ej lämpar sig för återvinning körs till godkänd mottagningsanläggning.” Två etablerade deponier namngavs.
Saneringsarbetet påbörjades och bedrevs under sommarhalvåren 2021 och 2022. För hanteringen anlades en mellanlagringsyta som entreprenören anmälde som ett C-ärende. Projektet slutredovisades i en rapport reviderad den 16 april 2024, där det avslöjades vart massorna faktiskt tog vägen. 18 194 ton (73 procent av massorna) har tagits emot på en annan deponi än den som anges i projektplanen. I den står att de skulle föras till entreprenörens deponi Hållmyran, men de fördes till Robertsfors kommuns före detta deponi.
Deponin anlades på 1980-talet och avslutades 2006 och hade tillstånd att ta emot hushålls-, byggnads- och handelsavfall. Den var aldrig klassad enligt nuvarande deponiklassningssystem. Men sluttäckningen blev aldrig godkänd, därför görs den om. Kommunen beslutade att den nya avslutningsplanen, vilken inte tog hänsyn till att deponin hade blivit täckt en gång tidigare, skulle skickas till Länsstyrelsen för godkännande. För detta ändamål användes en stor del av massorna från arseniksaneringen. De övriga massorna togs emot av en av de deponier som anges i projektplanen. Robertsfors kommun har inte fått något godkännande av Länsstyrelsen, men får ansvar för massorna under minst 30 år framöver.
Naturvårdsverket skriver: ”Syftet med slutrapporten är att sammanställa och utvärdera efterbehandlingsåtgärden med en bedömning av riskreduktion, uppnådda hälso- och miljöeffekter samt om uppsatta åtgärdsmål uppnåtts.” Om riskerna flyttas från ett område till ett annat saknar tydligen betydelse. Under september 2024 startade Åklagarmyndigheten en satsning mot avfallsbrottslighet. Där menar man: ”En stor del av avfallsbrottsligheten uppdagas genom att allmänheten reagerar på något som inte ser ut att stå rätt till, och anmäler det till kommun eller länsstyrelse. Som en deponi på en avvikande plats eller lastbilar som kör i skytteltrafik och lämnar massor och avfall.” Myndigheten skriver även: ”En verksamhetsutövare kan inte straffas om tillsynsmyndigheten har tillåtit förfarandet och utövaren handlat i god tro. I utredningarna måste vi alltså inte bara visa att man brutit mot lagen – utan även att man förstått att man gjort fel. Vi bedömer om uppgifterna som lämnats till tillsynsmyndigheten varit vilseledande och om vi kan bevisa att det funnits ett uppsåt – eller åtminstone straffbar oaktsamhet.” Därtill skall läggas de korta preskriptionstider som tilllämpas för miljöbrott.
Entreprenören har i samband med sluttäckningen av kommunens deponi, som denne svarat för, pekat på att den gamla deponin är en IFA-deponi, men i själva verket uppfyller den inte dessa krav.
Inte heller vet entreprenören hur mycket av arseniken som hamnade på kommunens deponi. Kommer en länsstyrelse som initierat och godkänt saneringen eller en kommun som får ”gratismassor” till övertäckningen att ha mod att anmäla miljöbrott? Entreprenörens egna mätningar i recipienten, vilka redovisas i miljörapport för kalenderåret 2023, visar att halterna av arsenik, bly, koppar och krom har ökat i ytvattnet jämfört med tidigare år. Staten kan se till att massorna från saneringarna med statliga medel inte hamnar på deponier som inte har tillstånd till att ta emot denna sorts avfall. Det har tidigare sagts att saneringar av detta slag förflyttar föroreningar i tid och rum, det gäller i högsta grad denna.
Göran Bergström
F.d. miljökonsult
Urban Zingmark
Civilingenjör
