EU:s dubbelbyråkrati skapar viss enhetlighet, men till ett högt pris – långsamhet och förlorad konkurrenskraft. Det är inte ett system att försvara, utan att reformera. Vi kan inte bli en civilisation dömd att drunkna i papper. Vi kan ta efter Doge – inte som en kopia, utan som en väckarklocka – och bygga en framtid där medborgarna styr, inte maskineriet, skriver civilingenjör Paul Holmgren.
Europa har tappat mark. På femton år har vi gått från att matcha USA:s BNP till att ligga 46 procent efter. Medan vi staplar regler på regler har USA släppt loss Department of Government Efficiency (Doge) – en skoningslös kraft ledd av Elon Musk som redan har kapat över 100 000 federala jobb och identifierat miljarder i slöseri sedan starten i januari 2025. Varje land med självaktning borde ställa sig frågan: varför gör inte vi samma sak? Svaret är smärtsamt uppenbart: Europas dubbla byråkrati är en självförvållad förbannelse. Nationella regeringar och EU:s överstatliga maskineri bildar en hydra som kväver beslutsfattande, innovation och framtidstro. Doge visar vad som är möjligt när en nation vågar ta itu med sitt eget träsk. Europa, däremot, verkar föredra att polera sina bojor.
Varför accepterar vi att våra skattepengar försvinner i ett svart hål av kommittéer?
Kärnan i Europas problem är dess dubbelspåriga system: viktiga beslut måste ofta passera både nationella parlament och EU:s institutioner – en process som gör oss trögrörliga i en värld som rör sig blixtsnabbt. Här är hur det fungerar – och varför det håller oss tillbaka:
• Handelspolitik och tullar: Om Sverige vill skydda sin stålindustri mot kinesisk dumpning kan riksdagen debattera, men handelspolitiken ligger hos EU. Kommissionen föreslår åtgärder som tullar, som sedan måste igenom Europaparlamentet och rådet. Även om akuta skyddsåtgärder kan gå snabbare tar stora handelsbeslut ofta månader, ibland år – medan USA eller Kina agerar på kortare tid.
• Jordbruks och miljöpolitik:
Frankrike vill stötta sina bönder med nya subventioner. EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP) sätter ramarna, och större nationella planer måste godkännas i Bryssel för att inte snedvrida marknaden. Små krispaket kan gå fortare, men friheten är ändå begränsad av ett tungrott system.
• Skatter och moms: Tyskland vill sänka momsen på böcker. Inom EU:s ramar kan Bundestag besluta själv, men större avvikelser – som en ny nollmoms – kräver rådets enhälliga godkännande efter kommissionens förslag. Ett enkelt beslut får onödiga hinder.
• Energi och klimatpolitik: EU:s klimatmål, som nettonoll till 2050, styr nationella val. Polen kan vilja stödja kolkraft, men riskerar rättsliga stopp från Bryssel; Frankrike kan bygga kärnkraft, men stora projekt granskas för miljö och finansiering. Harmonisering har ett pris: Vi kan inte anpassa oss lika snabbt till energimarknadens förändringar.
• Digitalisering och teknik: EU:s strikta AI och datalagar läggs ovanpå nationella regler. Företag brottas med dubbel byråkrati, medan amerikanska och kinesiska konkurrenter slipper dessa lager – även om EU:s standarder kan stärka förtroendet hos konsumenter.
Dessa exempel avslöjar en sanning: dubbelbyråkratin skapar viss enhetlighet, men till ett högt pris – långsamhet och förlorad konkurrenskraft. Det är inte ett system att försvara, utan att reformera. Denna dubbelbyråkrati genomsyrar allt. EU:s administrationskostnader – över elva miljarder euro årligen – är inte bara en ekonomisk börda. De är ett existentiellt val: vi har prioriterat kontroll över frihet, enighet över effektivitet. Under Musks ledning har Doge på bara två månader visat att det går att skära bort överflöd utan att staten kollapsar. Europa verkar tro att mer byråkrati är lösningen på byråkratins problem.
Doge är inte perfekt. Musks snabba nedskärningar – 30 till 40 procent av federala budgetar enligt Washington Post – har utlöst protester, stämningar och kaos i amerikanska myndigheter. En för snabb bantning riskerar att underminera tjänster som medborgarna litar på, som sjukvård eller infrastruktur. Men det har också bevisat att en stat kan agera beslutsamt. Europa tappar inte bara konkurrenskraft; vi förlorar tid. När beslutsfattande tar ett år i stället för en vecka, när skattepengar göder en apparat som kostar mer än den levererar, då är det inte bara ekonomin som lider – det är medborgarnas framtid.
EU:s byråkrati är inte bara dyr; den är en grogrund för stagnation och misstro. Skandaler som Qatargate visar att komplexitet ofta döljer korruption. Doges transparenskrav – även om de kämpat med att leva upp till dem – tvingar fram ansvarighet. Varför accepterar vi att våra skattepengar försvinner i ett svart hål av kommittéer?
Varje nation med självaktning borde inspireras av Doges principer:
• Ta bort överlappningen: Låt nationella beslut vara nationella, och begränsa EU till det väsentliga.
• Snabba upp processen: Decentralisera makt för att kapa beslutstider.
• Frigör innovation: Förenkla regler för företag och teknik i stället för att fördubbla dem.
• Sätt medborgarna först: Sluta göda en elit i Bryssel med resurser som skulle kunna bygga skolor eller vägar i stället.
Europa står vid ett vägskäl. Vi kan fortsätta som ett museum över byråkratisk perfektion, där varje steg tyngs av papper och varje idé kvävs av kompromisser. Eller så kan vi ta efter Doge – inte som en kopia, utan som en väckarklocka – och bygga en framtid där medborgarna styr, inte maskineriet.
Under Musks ledning har Doge blivit en påminnelse om att effektivitet inte är en lyx, utan en nödvändighet. Har Europa modet att lyssna, eller föredrar vi att sjunka djupare i vår självvalda förlamning? Svaret avgör inte bara vår ekonomi, utan vilken civilisation vi lämnar efter oss.
Paul Holmgren
Civilingenjör
