Rysslands krig i Ukraina rättfärdigar en fortsatt upprustning i väst, men kan vi samtidigt stärka vår försvarsförmåga och arbeta för att dialog blir en naturlig del av relationerna mellan stater? Vi behöver en ny världsordning som måste bygga på förnuft och omdömesgillhet, skriver grundaren av Filosofiska Dick Holmgren.
När Sovjetunionen upplöstes under Michail Gorbatjovs ledning, med glasnost och perestrojka som ledord, öppnades ett fönster mot en ny världsordning. Gorbatjov fick löften från väst om att Nato inte skulle expandera ”en tum” österut. Ändå följde en tid av dramatiska förändringar som inte bara markerade Sovjetunionens fall, utan också Rysslands kollaps som stormakt. Ett kaos uppstod där tidigare sovjetiska makthavare roffade åt sig tillgångar, medan majoriteten av befolkningen sjönk djupare ner i fattigdom och en liten elit blev obscent rik.
Fred handlar inte bara om att vinna konflikter, utan även om att skapa försoning.
I denna turbulens fanns en unik möjlighet att forma en värld präglad av dialog och inkludering. Men tog vi verkligen vara på den? I stället för att bygga broar valde väst att utvidga Nato. Sedan 1991 har organisationen vuxit med 16 nya medlemmar, inklusive Sverige som anslöt sig 2024, och med Ukraina och Georgien knackande på dörren. För de forna öststaterna var detta begripligt – rädslan för Ryssland var djupt rotad efter decennier av sovjetiskt förtryck. Men Natos expansion bidrog till att cementera en bild av Ryssland som en evig fiende, en ond kraft som inte kunde inkluderas i en gemenskap på samma sätt som Tyskland efter andra världskriget. I stället för förbrödring valde vi konfrontation, medvetet eller omedvetet. Resultatet blev en självuppfyllande profetia: Ryssland, som kände sig hotat och marginaliserat, svarade med aggression – senast genom invasionen av Ukraina 2022. Och vi i väst kunde peka på detta som bevis för att vi hade haft rätt hela tiden.
Sverige är ett intressant exempel i denna analys. Under decennierna efter kalla krigets slut präglades vår politik av en tro på en ny världsordning baserad på samarbete och nedrustning. Försvaret bantades kraftigt, med bred politisk enighet, i linje med en optimistisk vision om en värld utan stormaktskonflikter. Men denna hållning krockade med Rysslands perspektiv, där Natos utvidgning – ända fram till dess gränser – uppfattades som ett existentiellt hot. När Sverige nu är en del av Nato och rustar upp i snabb takt är det värt att ställa frågan: Hade det kunnat gå annorlunda?
Vi behöver en ödmjuk och noggrann analys av det historiska förloppet. Vad gjorde vi för fel? Fanns det en chans till en världsordning byggd på inkludering och dialog som vi försummade? Efter andra världskriget lyckades väst integrera Tyskland i en europeisk gemenskap – varför ansågs en liknande väg omöjlig med Ryssland?
Kanske var västs misstro mot Ryssland så djupt rotad att vi aldrig ens övervägde det. Kanske underskattade vi hur förödmjukande Sovjetunionens kollaps var för den ryska identiteten. Eller saknade vi helt enkelt den politiska fantasi som krävdes för att bryta mönstret av misstänksamhet. I dag ser vi ett skifte i USA:s hållning som kontrasterar mot både historien och Europas nuvarande alarmism. Under Donald Trumps ledning öppnar USA för dialog med Ryssland utan att demonisera landet som en obotlig fiende. Samtidigt stärker man banden med Ukraina, inte primärt genom militära garantier, utan genom ett ekonomiskt partnerskap fokuserat på landets rika mineraltillgångar – som grafit, litium och sällsynta jordartsmetaller.
Detta är en pragmatisk strategi: genom att investera i Ukrainas resurser skapas en långsiktig säkerhet som binder landet till väst, samtidigt som dialog med Ryssland kan minska spänningarna. Tanken är inte att överge Ukraina, utan att säkra dess framtid på ett sätt som inte enbart bygger på vapen. Europeiska ledare, å sin sida, fortsätter att måla upp Ryssland som ett evigt hot, anklagar USA för att närma sig Moskva och driver på för militär upprustning. Denna alarmism riskerar att låsa fast oss i en konfrontativ logik, där Rysslands motiv – både i dag och i framtiden – ses som enbart destruktiva, utan utrymme för nyans eller förhandling.
Denna kontrast väcker frågor om vad som egentligen tjänar freden bäst. I dag rättfärdigar Rysslands krig i Ukraina en fortsatt upprustning i väst, nu med Sverige som en aktiv del av Nato. Men kan vi stärka vår försvarsförmåga och samtidigt arbeta för en värld där dialog blir en naturlig del av relationerna mellan stater? Kan vi undvika att reducera allt till gott och ont, till rädsla och fiendskap? En världsordning värd namnet bör bygga på förnuft och omdömesgillhet. Genom att prioritera dialog, som USA nu signalerar, kan vi på sikt minska behovet av ständigt växande militära utgifter – inte för att det är en motsättning till dagens upprustning, utan för att det är en logisk följd av verkligt förtroende.
Lärdomen från de senaste 30 åren är att fred inte bara handlar om att vinna konflikter, utan om att skapa förutsättningar för försoning. Om vi vill undvika fler självuppfyllande profetior måste vi våga tänka bortom dagens kriser. Det är dags att bygga en värld där säkerhet och samtal går hand i hand – som en realistisk väg mot en stabilare framtid. USA:s försök att kombinera ekonomisk närvaro i Ukraina med en öppning mot Ryssland kan vara ett steg i den riktningen, om Europa vågar släppa sin reflexmässiga misstänksamhet och i stället bidra med konstruktiva lösningar.
Dick Holmgren
Grundare av Filosofiska – en idéburen skola med filosofiprofil
Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
