Martin Gelin besöker i en artikel (DN 30/3) det nygrundade brittiska Soft Power Council, som är ett statligt råd som inte minst i ideologiskt hänseende ska ”stärka landets varumärke”. Gelins artikel fungerar inte bara som ett slags hemma-hos-reportage, utan som en påminnelse om att vi som läsare inte ska läsa DN:s artiklar i termer av innebörd utan i termer av en bakomliggande agenda, menar Edwin Klint Bywater. 

I många européers ögon vacklar det amerikanska imperiet i sin ”värdegrund” och utmanar vår världsordning. Med Trump som sinnebilden för en amerikansk självhögtidlighet och arrogans söker många av Europas liberaler nu efter något annat att tro på. Storbritannien, och dess rika kulturarv, ter sig åter beundransvärt. Men ärendet skaver. DN, som i decennier misstänkliggjort olika former av förkärlek för, och prioritering av, Europas folk och kultur, och som ifrågasatt behov av gränser och gemenskaper, lyfter nu brittisk mjuk, kulturell makt som en förebild, och detta inte av respekt för kulturen, utan som ett sätt att instrumentellt undersöka förutsättningarna för ett sammanbindande narrativ för våra breddgrader. Där man tidigare deltagit i att nedmontera, förlöjliga och bortse ifrån, vill man nu hitta en lösning.

DN är emellertid endast en budbärare i detta sammanhang. Det finns en del att skärskåda i denna statliga satsning som går under namnet Soft Power Council. Vilken är till exempel kultursynen som staten hoppas göra förhärskande? I artikeln tänker Soft Power Councils företrädare högt om olika slags kulturuttryck, fin- som populärkulturella. En fråga man måste ställa sig, är om en autentisk kultur verkligen gagnas av att skapa en brittisk motsvarighet till k-pop? Och vidare, i andra änden av detta spektrum: Kan avantgardistisk konst stödjas av makten, eller måste den inte per definition vara fri från densamma? Är det inte i kraft av oberäknelighet, oförutsägbarhet och oberoende, som konstens mest innovativa rum bevarar någon vitalitet?