I början av nyckelverket ”Om samhällsfördraget” skrev Jean-Jaques Rousseau: ”Människan föds fri men överallt är hon i bojor”. Rousseaus verk fokuserade på ett av de mest grundläggande begreppen som västvärlden vilat på sedan medeltiden. Det skyddade också folk från despoternas och filosofiska kungars nycker, de som bara tog ansvar gentemot sig själva och legitimerades av ”gudomlig rätt”.

Västvärlden rörde sig från en värld av ”enväldiga” till en värld som styrdes av ”enväldiga stater”. Överallt i den nya ”fria” världen spreds begrepp som ”den allmänna viljan” och ”sociala kontrakt” och ”regering av och för folket”.

Dessa revolutionära idéer blev begrepp, och dess betydelse och förståelse inkluderades i de utbildade klasserna och spred sig snabbt till arbetare i lantbruken, fabrikerna och hamnarna – som alla skulle vinna på ett fritt och demokratiskt samhälle

Det började så smått med att markägare fick rösta i den första amerikanska konstitutionen, och sedan alltfler, tills dess att 1900-talet hade genomlevt två världskrig, den stora depressionen och otaliga andra fasor. Samhället utvecklades från jordbrukssamhälle till det industrialiserade och sedan till dagens tekniskt avancerade samhälle.

Dessa grundläggande övertygelser och upplysningens genombrott med dess idéer och begrepp, som är nödvändiga för att förstå sammanhangen som 1800-talets konstnärer levde i. De tog i själva verket itu med hjärtat av upplysningens tanke.

Bouguereau målade unga bondflickor med högtidlig värdighet och en lugn och ödmjuk skönhet. Ett av hans verk föreställer en stark men vacker bondflicka som håller i en anställd och möter rakt och obevekligt betraktarens blick. Hon står på sin mark, så att säga.

I ett annat stort verk håller en romsk kvinna i naturlig storlek sin dotter, och båda står på en bergstopp och tittar ned på betraktaren, Deras blick är också direkt men välkomnande. I den här målningen lyfter Bouguereau dessa romer genom att avbilda deras siluetter mot en stor himmel med en låg horisontlinje. Vi ser upp på dem. 

Deras vänliga och välkomnande uttryck antyder att de accepterar oss; betraktaren ombeds att visa samma respekt i gengäld, villet bara är möjligt om vi accepterar dem oavsett om de hade föddes till en lägre status. Sanningen och verkligheten i deras födelse, som först sågs som negativ, lyfter nu upp dem i skyarna.

Nu på 1800-talet sågs alla som gjorde något och alla aktiviteter som värdiga ämnen och teman för konstnärerna att lyfta fram. Motiven kunde bestå av fattiga och hemlösa, kvinnor som kastats ut i kylan eller barn som lade sig att sova sent på kvällen efter att ha jobbat i 16 timmar.

Det var scener av äktenskap och barn och familjeliv, scener på skolor och domstolar, sjukhus och industrier, parker och berg och oräkneliga andra ämnen.

Till exempel så var ett nytt, populärt tema en falsk präst som predikade om att ge upp alla världsliga ägodelar i sina överdådiga lägenheter fulla med konst och antikviteter och personliga tjänare. Hur revolutionerande var inte detta för en konstnär?

När Vilbert, Brunery eller Croegaert gjorde satir av prästerna eller målade kardinaler i lyxiga omgivningar, som spelade kort med unga, vackra societeter, eller avlönade sierskor, sade de att prästerna var mänskliga och sårbara med samma svagheter och bister i karaktären som andra människor. Men bortom det, att göra parodi på prästerskapet representerade vår nyfunna yttrandefrihet.

En professor i modernism sade en gång till mig: ”Så fånigt och dumt att visa kardinaler i dumma poser så där”. Hans fördom förblindade honom från att ens börja förstå vad Vibert hade gjort – vilka uppförandekoder han hade brutit från de tidigare styrande i samhället.

Det hade sagts åt oss att lyfta konstnärer som bröt mot regler och perspektivkonventioner, eller som underminerade realistisk teckning, eller som vågade att inte följa tidigare föreskrifter, men de akademiska konstnärerna som hade varit i frontlinjen och hjälpte oss alla att vinna våra friheter och rättigheter hjälpte också till med att skapa ett klimat där det till och med var möjligt att se det att bryta mot konstens regler. Tidigare århundraden skulle en konstnär ha fått huvudet avhugget om han förlöjligade kardinaler på det här sättet.

Från att ha exponerat sociala sjukdomar och porträttera värdet och jämlikheten av alla människor, var det bara ett halvt steg iväg från att utforska det personliga inre livet hos individer och för att värdera och lyfta upp mänsklighetens hopp, fantasier och drömmar. För akademiska konstnärer och författare på 1800-talet var det mänskligheten som räknades, och allting som gör oss till människor - hur vi ser oss själva och hur vi ser på världen. Mänskligheten glorifierades, och människor av alla slag och former, varje nationallitet och färg, och varje yrke och hobby/ kall.

Detta är nionde delen av 11 i en artikelserie som baseras på en föreläsning av Frederick Ross, grundare till och ordförande i Art Renewal Center den 7 februari 2014, Connecticut Society of Portrait Artists.

Epoch Times står inte nödvändigtvis för eventuella åsikter som uttrycks i artikeln.

Läs del 1 här: Varför realism? Del 1: Bygger på klassikerna