Mästarens tråd: Så inspireras Burton Silverman av Degas
Detalj av "Porträtt av en ung kvinna" 1867, Edgar Degas (1834–1917). Olja på duk, 22x27 cm, Musée d'Orsay, Paris, France.


I "Mästarens tråd" delar verksamma konstnärer med sig av sina tankar om ett mästerverk som inspirerar deras pågående arbete.

När jag tackade ja till att skriva om en betydande, historisk målning som har påverkat mig, hamnade jag i ett riktigt dilemma. Låt mig förklara.

Under hela min träning och mitt tidiga målarliv omgavs och utmanades jag av all den underbara, otroliga konst som skapats före vår tid. Eftersom jag inte fick någon seriös ateljéutbildning sökte jag hela tiden måleriets ”hemlighet” i denna konst.

Jag började med 1400-talets flamländska konstnärer, som Rogier van Der Weyden och Hans Memling. Muséet blev min ateljé när jag gick vidare till Rembrandt och Vermeer, Velasquez och Joseph Ribera, och lärde mig av dem.

Jag fortsatte kontinuerligt att inspireras och lära mig i 15 års tid, då jag upptäckte Ingres, Delacroix och Gericault, och slutligen Degas och Lautrec. Alla de här konstnärerna blev mina lärare.

Det är det här som är mitt dilemma. Det finns alldeles för många inspirationskällor att välja på. Men om jag måste välja bara en, så väljer jag detta lilla porträtt av Edgar Degas: ”Porträtt av en ung kvinna”.

"Porträtt av en ung kvinna" 1867, Edgar Degas (1834–1917). Olja på duk, 22x27 cm, Musée d'Orsay, Paris, France.

Med tanke på all stor konst som finns kan man fråga sig: varför denna trevliga lilla målning? Det ska jag tala om: trots att det är ett litet verk som eventuellt är obetydligt i Degas stora oeuvre, så bär den frön till nästan allt det som jag letar efter i konst – speciellt i mina egna arbeten.

Det har en enastående enkelhet och målarriktighet som representerar en närapå perfekt blandning av form och innehåll – kort sagt, det som jag anser är väsentligt i realistisk konst.

Porträttet är känslomässigt komplext, laddat med en kombination av tillbakahållna känslor – som om den här kvinnan väl känner till de besvikelser som livet i ett ”dockhus” för med sig, och frågande, som om hon fortfarande söker efter något. Detta är mina svar, men andra känslor kan såklart läsas in i detta övertygande lilla porträtt.

Utöver den här visuella förförelsen är utförandet enkelt och övertygande. Färgen som medium är nästan obefintlig i hur den återger formerna, och nästan abstrakt i vad den i korthet generaliserar, som håret och klänningen. Hon är både en ”levande” människa och tydligt gjord av färg.

För mig är denna dualitet i perceptionen en kritisk aspekt i konsten att måla, eftersom det får oss att tro, liksom litteratur gör oss medvetna om något verkligt, trots att vi vet att det är ”bara en historia”.

Hur man använder färgen för att återge formen skapar på ett subtilt sätt målningens emotionella innehåll. Samtidigt som det specifika förhållandet mellan stil och innehåll ofta är svårt att sätta tummen på, ser jag konstnärens ”touch” som en väsentlig del i att skapa det här personliga känslomässiga/ konceptulla innehållet.

En liten varning: eftersom detta bara är en liten reproduktion och inte den verkliga målningen, kan jag bara spekulera kring hur färgen verkar ha applicerats. Ändå är den inte målad alla prima som en Boldini, och den är lika noggrant och långsamt betraktad som om det vore en Memling eller en Vermeer.

”Claire i en järnvägshatt”, 1971, Burton Silverman. Olja på duk, 56x43 cm. Foto: Burton Silverman

En annan viktig egenskap hos denna målning har att göra med ljuset och hur ljuset formar bilden. Den bryter distinkt mot den tidens standardporträtt, som rutinmässigt favoriserade caravaggistins klärobskyr, med ljuskällan ovanifrån, djupa skuggor och dramatiska, förföriska kontraster.

Lägg märke till hur huvudet belyses lägre ifrån, nästan i ögonhöjd med hennes huvud. Hennes ögon är tydliga – där finns inte den mörka skugga som ofta ses i en Rembrandt, och som ger en aura av djup begrundan. Ansiktet är öppet och nästan transparent tillgängligt. Det påminner nästan om 1400-talets flamländska porträttbilder.

Plötsligt känns ens perception nästan närmare den vanliga vardagen. Denna instinktivt realistiska sensibilitet som Degas besatt kom bland annat från det faktum att han övergav ateljén för Paris gator. Dessutom, när han bröt med de formella ”historiska målningarna” som den akademiska traditionen i Frankrike krävde, fann han att vardagslivet var en källa till omedelbar flykt och inspiration.

Det påminner om när jag försökte undfly stämpeln ”gammalmodig”, och började använda ljuskällor i ögonhöjd i mina verk. Jag övergav ateljéns komfortzon för den större världen. Jag kände att jag kunde återansluta med en ”modern” sensibilitet och fortfarande söka efter autentiska, realistiska bilder.

Patellporträttet av min hustru Claire avslöjar min tidiga tillgivenhet för Degas porträtt. Efter att inte ha sett det på flera år så överraskar det även mig, eftersom jag tycker att det har samma omedelbara öppenhet, trots att det delvis är märkligt tecknat. Genom åren har jag upprepade gånger tittat på Degas porträtt för att påminna mig om vad målning egentligen handlar om. Varje gång jag återvänder blir jag förälskad i denna kvinna – i dem båda, faktiskt.

Burton Silverman i sin hemateljé i New York, 20 december 2016. Foto: Samira Bouaou

Burton Silverman har målat och ställt ut sina verk i över 60 år. Hans målningar finns i 30 offentliga samlingar och han har ställt ut i hela USA och även utomlands. Han har undervisat och föreläst om konst på universitet och museum sedan 1979. Hans ateljé och hem ligger på Upper West Side i New York City.