Det här är del 7 av 9 i en artikelserie om mötet mellan måleri och fotografi. Övriga delar kan du allteftersom hitta under introduktionen ”Därför tvistar konstnärer fortfarande om fotografi”. 

Fotografiets utbredning har i grunden förändrat hur den representativa konsten skapas och upplevs i modern tid. I artikelserien ”Vid mötespunkten” undersöker vi hur några av dagens konstnärer ser på saken.

För några år sedan visade Bert Monroy sina verk på Art Expo. Expon är ett stort, årligen återkommande evenemang, med monter på monter på monter i Jacobs Javits Center på Manhattan.

Färgutskriftföretaget Epson ställde ut exemplar av Monroys stora, noggrant detaljerade gatuvyer. Monroys verk får betraktaren att känna sig medveten. Inte en enda visuell punkt i hela bilden är ur fokus. Det är som att med en gång veta var alla i staden håller hus.

Monroy var på plats för att svara på potentiella köpares frågor. En galleriägare kom och synade verket.

– Det är vackert! Är det olja? frågade han.

– Nej, det är en Epson-utskrift, svarade Monroy.

– Ja, men originalet, är det olja?

– Nej, det är digitalt.

Mannen sade inte ett ord till och gick därifrån. Monroy fick för ett ögonblick lust att sparka till honom.

Flera år före händelsen hade ett ansett galleri för fotorealism i New York tackat nej till hans bilder. Brevet lät Monroy veta att hans hyperrealistiska digitala målningar bara var ytlig reklamkonst och att inget kan ersätta gammaldags hand- och penselteknik.

– Ironiskt nog, om det inte vore för min traditionella hand- och penselteknik så hade jag inte kunnat göra det jag gör på en dator, säger Monroy i en intervju.

Han jobbar inte med gallerier längre.

Monroy utbildade sig i måleri på School of Visual Arts på Manhattan. Han började med marknadsföring och illustration, och senare undervisade han på SVA. Idag undervisar han i den konst som han lärt upp sig själv i de senaste årtiondena – måleri i Photoshop och Illustrator – på distans över webben och på San Francisco State University.

Tidig användare

Det började 1984 när Monroy jobbade på en liten reklamfirma i downtown New York. Företaget skulle datoriseras. Reklamen skulle inte skapas för hand längre utan med den brödrostliknande Mac 128.

Monroy hittade en datorbutik som visade upp apparaten, och började leka med den. Av en händelse hittade han FatBits-funktionen, som gör det möjligt att zooma in och manipulera individuella pixlar.

– Det var något som klickade. Här är det, tänkte jag. Det här är framtidens medium, säger han.

– Jag hade experimenterat med olja, akvarell, gouache, men var aldrig riktigt nöjd innan jag hittade datorn. När jag insåg att jag kunde zooma in, och att jag skulle kunna vara mer detaljerad än vad som är möjligt när man arbetar traditionellt, det var då jag insåg att det här var mitt medium.

Samma sommar sade han upp sig från reklamfirman och gav sig på digital konst.

Monroy blev del av en liten, tät gemenskap av digitala kreatörer i New York. Nästan varje dag träffades de och skissade. Eftersom han var en tidig användare började mjukvaruföretag att skicka program till honom för att testa dem.

Den digitala duken

Monroy kallar Illustrator för ”pennan" och Photoshop för ”färgen”.

När han sätter sig med ett nytt projekt börjar han med att skissa upp ett skelett i Illustrator. Vanligen är det en gatuscen, full av komplexa byggnader, skyltar och strukturer. Eftersom Illustrator skapar vektorer som kan skalas i oändlighet, är det lättare att skapa perspektivet i Illustrator än i ett pixelbaserat program som Photoshop.

Till exempel, om hans målning av Times Square är sju och en halv meter bred skulle det vara 20 meter mellan punkterna han målar för att markera platsen där 44th Street försvinner in i periferin. De skulle alltså ligga utanför själva målningen. I Illustrator skulle man kunna lösa problemet med så stora proportioner genom att rita i en annan skala.

Monroy skapar en egen vektorfil för varje element, och sammanställer dem sedan i Photoshop, där de blir uppritade och ”målade”. När en måttligt komplex målning är klar kommer den bestå av tusentals lager i Photoshop. Monroys ”Times Square” är den största bild han någonsin skapat. Den består av 750 000 lager.

Men innan allt det här så börjar han med att observera platsen. Han tar fotografier för att notera platsens fysiska utbredning. Han gör skisser för att tolka det hans ögon ser, snarare än det som kameran kanske förvränger. Detta hjälper honom också att fånga stämningen, såsom han upplevde den. Kameran kanske avbildar en nattscen som är varm med orange ljus, medan en människa skulle se och känna en scen som badar i mjukt, vitt månsken.

Anteckningarna påminner honom om detaljer som inte syns i foton, som skylten utanför Spenger’s Fish Grotto i Berkely i Kalifornien. I fotot som Monroy tog verkar skylten hänga i tjocka svarta rep. Men i verkligheten hänger den i kablar som är inneslutna i genomskinliga plaströr. Kameran kunde inte fånga denna information på grund av sättet den mäter ljus på. Han gör sådana anteckningar och kan sedan återskapa sanningsenliga detaljer i Illustrator och Photoshop.

Även om han använder foto när han jobbar är han inte fotorealist. Fotorealister följer fotografier, som har områden i och ur fokus.

– Jag anser mig vara hyperrealist, för när du zoomar in kan du tydligt se hela vägen ned till gatan. Allting är i fokus – det är i grund och botten ett obegränsat skärpedjup, säger han.

Digitalt luktar inte

Monroy gillar inte terpentin, färg och rengöring.

– Allt det där underhållet hindrar den kreativa processen. När det gäller digitalt, så kan du göra det om du kan tänka det. Du kan pilla med det blåa utan att rengöra penslarna eller blanda nya färger – du ändrar bara på ett lager. Dessutom kan man ”ångra”.

Lager och filter är oerhört användbart för den typ av experiment som Monroy älskar. Istället för att måla den fina strukturen på stuck kan man använda ett sandstensfilter. Olika stilar på lager kan tillföra skugga och ljus och kontrollera ljusriktningen. Man kan flytta på lager, och om resultatet inte blir bra kan man radera lager utan att störa andra element i bilden.

Men en sak som digitalt inte kan klå är målningens textur. En fysisk målning har penseldrag – det har inte en utskrift av en digital målning. I alla fall inte förrän 3D-utskrifterna ändrar på den saken.

Idag attraheras elever av det digitala som ett billigt och enkelt sätt att få ut bilder på marknaden. Många kommer till Monroys lektioner med tanken på att de ska tjäna pengar på illustration, berättar han.

Men många skolor idag lär ut de tekniska aspekterna av ett dataprogram, men inte komposition, skuggteknik och perspektiv – grunderna som skapar förståelse för hur man får en bild att se bra ut. Det är Monroys utmaning som lärare.

Bert Monroys digitala studio:

Huvudstation:
MacPro
64 GB RAM
1 TB intern lagring
Drobo drive och multipla G-Tech-enheter med en sammanlagd lagringskapacitet på 35 TB
27″ Wacom Cintiq touch monitor
30″ Apple monitor
20″ Optiquest monitor
Wacom Cintiq Companion
Wacom Intuous Pro tablet
Epson Perfection V750 PRO scanner
Epson 3800 printer
Epson 9800 printer
HP Laserjet 5000N

Andra stationen:
MacPro Tower
16 GB RAM
8 TB lagring

Olika MacBook Pros och mobila enheter.

Bert Monroys konstnärliga influenser:

Tidiga influenser: Maxfield Parrish, 1900-talsillustratör, Alphonse Mucha, Art Noveau och dekoratör.

Senare influenser: Fotorealisterna Richard Estes, Ralph Goings, Robert Bechtle och John Baeder.