Mästarens tråd: Så inspireras Andreas Birath av Bertha Wegmann
"Målarinnan Jeanna Bauck", målad 1881 av den danska konstnärinnan Bertha Wegmann (1846-1926), olja på duk. Konstverket ingår i samlingarna på Nationalmuseum i Stockholm.


I "Mästarens tråd" delar verksamma konstnärer med sig av sina tankar om ett mästerverk som inspirerar deras pågående arbete.

Om en reproduktion av en tavla ger betraktaren en upplevelse som är snarlik den som tavlan i sitt original ger, har detta måleri förverkat sitt existensberättigande. Jag brukar ibland, och lite skämtsamt, hävda denna ståndpunkt. Men det finns en allvarlig underton i detta skämt.

Måleri har en unik potential att beröra oss som betraktare. Materialitet, måleriets förmåga att vara materiell, är ett nyckelord för att börja förstå denna potential. Den variation som materialet erbjuder fastnar emellertid svårligen i en reproduktion. Hur tjockt ett penseldrag är applicerat, eller skillnaden mellan en transparent passage och en opak, är exempel på nyanser som ofta fattas betraktaren när måleriet upplevs på en skärm eller tryckt på papper. Inte ens oändligt inzoomande i Google Art Project kan agera substitut.

Vi kan lämna historiesvärmeri därhän. Att målare idag använder sig av, i stort sett, samma material som grottmålningarna i Lascaux skapades med är ju en kittlande tanke. Själv är jag mer intresserad av den fulla upplevelsen. Att kollidera med ett tåg, som är en tränad röst, är en upplevelse väsensskild den som ges av att lyssna på samma aria genom ett par högtalare. Den är fysisk, man måste vara på plats.

Bertha Wegmann är en målare som ger oss den typen av fysiska, nästan överväldigande, upplevelser. Wegmann flög lite under radarn redan under sin livstid. I iPadens era har hon det inte lättare. Wegmann binder och väver oljefärg på ett sätt som är svårt att värja sig mot. Men eftersom dessa kvaliteter ju inte fångas upp av en digital reproduktion, så swipas målare som hon bort. I bästa fall uppskattas hon för sin ackuratess i teckning och valörhantering. Men det är ju inte där Wegmanns excellens ligger.

Bertha Wegmanns målning "Målarinnan Jeanna Bauck" (1881), olja på duk.

Vi vet förhållandevis lite om Bertha Wegmann. Född i Schweiz. Började teckna i ung ålder. Utbildad i Köpenhamn dit familjen hade flyttat när hon var barn. Framgångar på Salongen i Paris, dit hon (som de flesta andra framstående Skandinaviska målare i slutet av 1800-talet) också flyttade. Det är också i Paris hon målar av Jeanna Bauck, en svensk konstnär hon träffat några år tidigare i München. Denna fantastiska väv av pigment och olja visar en bakbelyst Bauck, sittandes på ett bord i en ateljé, liksom tålmodigt och kärleksfullt väntande på att vi ska titta färdigt. Så att hon kan återgå till sitt måleri. Nej, vi ser inte det kärleksfulla i reproduktionen av bilden. Men gå och upplev den så fort Nationalmuseum öppnar igen. Känn händerna. Kinden precis där den vrider inåt, nedåt. Ögonen som strålar gör inte det för att de är tecknade på rätt ställe utan för att Wegmann har materialiserat dem.

Porträtt av den svenska målarinnan Jeanna Bauck, målad av Bertha Wegmann 1887, olja på pannå.

Några år senare sitter Bauck modell för Wegmann igen. Porträttet, som är minnet från den här stunden, hänger på Hirschprung i Köpenhamn. Inget är sig likt. Huden känns tunnare. Bauck är stillsam. Wegmann framhäver hennes integritet. Ändå är allt som förut. Bauck väntar tålmodigt, och kärleksfullt, på att vi ska se klart. Hon har annat för sig. Ögonen nitar fast oss.

Andreas Biraths målning "Stund av klarhet" (2017), olja på duk.

Bertha Wegmanns måleri är en stor inspirationskälla. Hon skryter inte med sin färghantering - det har hon inte tid till, tiden räcker ju knappt till för att uppleva medmänniskan. Wegmann har en genom hård träning förvärvad skicklighet, som låter henne återge intryck med lätthet. Och hon använder denna skicklighet i ett syfte, jagar inte vårt beundrande som många av hennes samtida konstnärer gör. Jag tror såhär: hur mycket jag än upplever när jag tar in hennes måleri, så är hennes upplevelse när hon målade större. Det är nog enda sättet att ladda färg som hon gör. Så vill jag också måla. Wegmann målar för sig själv - i detta finns en varm hand som föser oss som betraktar till en plats där vi inspireras att se världen på ett för oss unikt vis. Det är en inbjudan.

Andreas Birath, maj 2017

Andreas Birath utbildade sig i figurativt måleri i början av 2000-talet på konstskolan "The Florence Academy of Art (FAA)" i Italien. Utöver sitt arbete som konstnär, arbetar han idag som rektor och lärare på den svenska filialen till FAA, som öppnade i Mölndal utanför Göteborg våren 2007.