I "Mästarens tråd" delar verksamma konstnärer med sig av sina tankar om ett mästerverk som inspirerar deras pågående arbete.

Franska konstnären Jean-Auguste-Dominique Ingres (1780–1867) är en av mina hjältar. Särskilt påverkad blir jag av hans porträtt av Louise de Broglie, Comtesse d’Haussonville, som hänger på The Frick Collection i New York. Varför blir jag så djupt berörd av denna målning? Varför finns den kvar i mitt bakhuvud när jag jobbar?

Porträttet i fråga fascinerar mig på så många olika nivåer. Den är virtuost utförd. Bildens formella egenskaper är briljant utformade, felfria. Ingres planerade porträttet i flera år, genom teckningar och studier. Grevinnan poserar elegant i den intima miljön i sin boudoir, men ändå på ett formellt sätt. Ingres använder sig av ett subtilt ljus för att lyfta fram modellens strålande gestalt. Genom kontrollerade valörer och toner lyckas han dämpa den invecklade och komplexa världen som hon står i. Ingres uppmärksammar varje detalj med anmärkningsvärd synskärpa. Han verkar njuta av den kyliga elegansen i hennes värld. Den blåa silkesklänningen är en visuell symfoni av struktur och ton. Grevinnan var en framstående fransk aristokrat, och Ingres har gett henne en monumental doft av det andra franska kejsardömet.

Vad som gör Ingres målarteknik så fascinerande för mig, är dragkampen mellan realism och idealism i hans arbeten. Grevinnans storslagna enkelhet kontrasteras av de invecklade detaljerna i världen hon lever i. Jag påminns av denna dialektik när jag målar: Hur mycket bör jag konceptualisera och idealisera? Hur mycket tid ska jag lägga på minutiös observation av den verkliga världen? Ingres lyckas ge ett sammanhängande uttryck åt båda delarna i en och samma bild.

Jag drabbas också av målningens tema och psykologiska drama. Vem är denna gåtfulla, självupptagna kvinna som engagerar oss så direkt? Grevinnans kyliga och lidelsefria blick kompenseras skickligt av ett nyfiket, inbjudande leende. Det är konstnären som har konstruerat hennes ambivalens på ett mycket skickligt sätt. Jag gör ofta ett besök hos grevinnan i ett försök att förstå innebörden i hennes blick. Vad kan jag ha sagt och gjort för att denna imponerande parisiska ska ge mig en sådan blick? Jag tvivlar på att jag någonsin kommer att få svar.

Jag har kommit att uppskatta Ingres passion för konsthistoria och hans förmåga att låna från olika epoker. Under sin tid som chef för Franska akademin i Rom 1835-1841 absorberade han estetiken från antikens skulpturer och italienskt renässansmåleri. Jag tror att de mjuka, cylindriska egenskaperna i hans gestaltning kommer från det djupa intresset för grekiska och romerska statyer, exempelvis ”Kapitolinska Venus”. Grevinnans högra arm lånades med all säkerhet från Tizians ”Venus från Urbinus”. Ingres teckningsstil, med dess betonade, böjda konturer, var uppenbart influerad av Rafael. Grevinnans graciösa hals kunde ha plockats från vilket av Rafaels porträtt som helst.

Jag älskar sättet Ingres väver samman dessa influenser till ett mycket personligt, eget uttryck. Målningar och skulpturer från historien är en aldrig sinande källa av inspiration för mig i mitt eget arbete. Jag svämmar ofta över av bildidéer när jag lämnar ett galleri eller ett museum.

Jag vill inte bara få mina porträtt bildlika, utan även ge dem djup och tankekomplexitet. I mitt porträtt av skulptören Abigail Tulis bestämde jag mig för en frontposition med en liten lutning på huvudet. Abigail utmanar betraktaren med sin lidelsefria blick. Omgivningen är tänkt att vara både intim och formell. Vi har träffat på henne när hon sitter och tecknar. Jag måste erkänna att jag har lånat mycket av detta från Ingres.

Jag känner stor ödmjukhet inför den rena tekniska virtuositeten i Ingres porträtt. Han skapade sina bilder med stor omsorg och var otroligt tålmodig i målarprocessen. Han höll sig till den högsta standarden och genomförde sina visioner utan att kompromissa. Hans fulländning är häpnadsväckande och bland de stora konstprestationerna genom historien. Jag återkommer ständigt till hans verk för att lära mig och förbättra mig själv.

”Comtesse d’Haussonville” handlar om Ingres passion för måleri och hans vurm för kvinnlig skönhet. Förvånansvärt rakt på sak lyfter Ingres frågan om konstens mål och mening. Grevinnan frågar oss: ”Är inte naturen en överdådig plats? Vad tjänar min skönhet till? Vilket är dess syfte?” För konstnären är det för konstens skull.

Målaren och skulptören Brendan Johnston från New York är dedikerad till att återuppliva traditionell konst. Johnston verkar och jobbar på Grand Central Atelier i New York. För närvarande skapar han dynamiska målningar i många genrer.