Människor har genom hela historien hittat vägar att kommunicera sina tankar, idéer, föreställningar, värderingar och hela omfång av livserfarenhet. När det kommer till bildkonst säger modernisterna vanligtvis: ”Varför spilla tid på att skapa realism? Allt har redan skapats.” Det är precis samma sak som att säga: ”Varför spilla tid på att skriva någonting? Allt har redan skrivits. Det finns inget mer att säga".
Realismen har förlöjligats gång på gång. Man säger att det bara är en illustration, som om illustration vore ett fult ord. Skulle någon säga att Michelangelos målningar i Sixtinska kapellet är bara illustrationer? De illustrerar ju faktiskt bibeln. Faktum är att illustrationer bara är ett annat ord för berättande.
Skulle vi avvisa skrivet språk för att det berättar en historia? Så klart inte. Men alla erkänner att det finns bra och dåliga historier, en del som är välskrivna och en del som är dåligt skrivna, vältaliga och ordrika. På samma sätt finns det dåliga och mediokra konstverk, bra och fantastiska konstverk, och så de sällsynta mästerverken.
Om folk inte vore så hjärntvättade skulle de säkert se den faktiska sanningen om en duk med oorganiserade färgblobbar på.
Vi håller inte alltid med varandra, men de flesta kan intuitivt se värdet i Vermeer, Rembrandt, Caravaggio, Alma-Tadema eller William Bouguereau. Och om folk inte vore så hjärntvättade skulle de säkert se den faktiska sanningen om en duk med oorganiserade färgblobbar på: Att det praktiskt taget inte krävs någon färdighet att göra den, och att den saknar genuina kommunikationsmedel.
Modernismen måste avvisa all realism eftersom den avvisar nästan all mening. Hur många moderna verk går under titeln ”Utan titel”? Utan titel 1, Utan titel 33, Utan titel i all oändlighet. De bär orden ”Utan titel” som ett hedersmärke. Genom att göra så säger de till oss och till sina yrkeskollegor: ”Titta, jag såg avsiktligt till att inte tillföra den här röran jag skapat på duken någon mening alls.”
Berättande har blivit ett fult ord i bildkonstens värld. Berättande nerdvärderas till ”illustration”, och ”illustration” i sig förvisas till den ”kommersiella konsten”.
Modernismen måste avvisa all realism eftersom den avvisar nästan all mening.
Anmäl dig till en konstkurs på någon högskola eller något universitet, och berätta för ”tjänstemännen” som driver stället att du vill måla stora berättande scener, antingen som historiska eller allegoriska målningar, eller till och med vardagsscener som fångar livet i samtiden – vad som helst som skulle kunna symbolisera eller uttrycka de mest kraftfulla av mänskliga teman. Vad tror du skulle hända?
Efter att ha tittat på dig över glasögonen, försökt komma på hur de ska säga det de vill säga utan att förolämpa dig allt för mycket, kommer de artigt att säga: ”Lilla vän, du borde verkligen kolla upp grafikkursen eller en kommersiell konstskola eller varför inte en yrkeshögskola; vi ser inte dina intressen som konst.”
De kommer att säga till dig att de inte ägnar sig åt berättande. Det ligger inte i deras intresse. Det passar inte konstens syften. Det är inte ”relevant”.
Så vad passar modernistisk och postmodernistisk filosofi? Vad är relevant? De kommer att säga ”form för sin egen skull”… ”färg för sin egen skull”… "linjer eller massa för dess egen skull”. Det är konst. Det finns inget annat som konst borde kommunicera eller uttrycka. De säger att de visar oss hur man ska se saker på ett annat sätt. Men vi ser alla vad som finns där, och i ännu högre grad vad som inte finns där.
Soppåsar ses som något mer sofistikerat än att visa övergången från osäker ungdom till självsäkert vuxenliv.
För dem är dessa abstrakta eller minimalistiska gimmickar mycket mer värda än att återskapa scener ur den verkliga världen, eller från våra fantasier, myter eller legender; djupare än bilder som visar våra förhoppningar och drömmar, och livets mest kraftfulla ögonblick.
Tomma dukar, tomma rum, eller stenhögar är viktigare för dem, och ett betydligt mer ”relevant” ämne än de ögonblick i livet som beskriver vår gemensamma mänsklighet.
Rutor i olika nyanser hellre än människans olika nyanser; lager av papper i stället för livets många lager. Soppåsar ses som något mer sofistikerat än att visa övergången från osäker ungdom till självsäkert vuxenliv. Och ljus som slås på och av i ett tomt rum får journalisterna att jubla, medan skildrandet av hur livet far förbi i en ögonblinking ses som värdelös sentimentalitet.
Detta är prefekternas okunniga förordningar som hållt våra museum och högskolor i ett hundra år långt grepp av banal irrelevans, som tråkar ut såväl våra egna som ungdomarnas själar, i ett system där de skickliga förlöjligas och de talangfulla ignoreras och desillusioneras.
Detta är tredje delen av 11 i en artikelserie som baseras på en föreläsning av Frederick Ross, grundare till och ordförande i Art Renewal Center den 7 februari 2014, Connecticut Society of Portrait Artists. Här kan du läsa första och andra delen. Epoch Times står inte nödvändigtvis för eventuella åsikter som uttrycks i artikeln.
