Modernistisk och abstrakt konst är inte ett språk. Det är motsatsen till ett språk, eftersom det representerar frånvaron av språk. Frånvaron av språk betyder att kommunikationen har försvunnit. Det berövar mänskligheten på vår kanske viktigaste egenskap – det som gör oss mänskliga – förmågan att kommunicera djupsinnigt, detaljerat och sofistikerat.
När det kommer till bildkonst förkastade modernismen det enda universella språket som finns – realismen, med de tekniker och förmågor som krävs för att uppnå det. Det var en kunskap som hade växt och utvecklats och som var noggrant dokumenterad och bevarad medan den överfördes från mästare till elev genom århundradena.
Egentligen är abstrakt konst inte ens abstrakt. Processen att använda ”abstraktion” som i modern konst, är ett missbruk av ordet ”abstrakt” som egentligen betyder det motsatta. Det är faktiskt språk som använder en process av abstraktion för att skapa symboler som betyder någonting annat.
Bara människor använder abstrakta idéer, och inga av dem ser ut som Jackson Pollock eller Willem de Kooning. Låt mig förklara så här: Ordet ”papper” betyder det som jag håller i min hand. Det skrivna ordet ”p-a-p-p-e-r” är en ännu mer långtgående abstraktion av det uttalade ordet ”papper”.
Om jag målar en bild av en man som läser något på ett papper så har jag använt den traditionella realismens vokabulär, och skapat en annan slags abstraktion som en engelskspråkig person omedelbart skulle uppfatta som ”paper”, en fransktalande som ”papier”, en ungrare som ”papir” och av en lett som ”papira”.
Modernistiska lärare lär elever att realism inte är något annat än berättande, vilket de förlöjligar. Det är samma sak som att avvisa allt skrivet som berättar en historia.
När vi förstår att bildkonsten är ett visuellt språk och att processen med att skapa den är sann abstraktion, då är det absurt att avvisa den på grund av att den skulle vara beskrivande eller berätta en historia.
Men modernistiska lärare lär elever att realism inte är något annat än berättande, vilket de förlöjligar. Det är samma sak som att avvisa allt skrivet som berättar en historia, eller beskriver en känsla, en idé, en föreställning eller en tanke, eller om orden betydde något över huvud taget.
Modern konst lär ut att det är en lögn att skapa illusionen av tre dimensioner i ett konstverk. Målningen är verkligen en platt yta, och Cézanne tillskrivs upptäckten av denna sanning, förde oss närmare sanningen genom att kollapsa landskapet. Matisse kollapsade våra hem och familjer och Pollock och de Kooning lägger allting i en mixer och kastade, droppade eller slog på färgen i en kakafoni av oorganiserade former och färger.
Man säger till oss att detta demonstrerade en otrolig sanning – att duken är platt. Då kan vi meddela: varje treåring som tas till ett museum vet att duken är platt.
Sedan fortsätter dessa konstnärer, som har bevisat att duken är platt, att ägna resten av sin karriär åt att bevisa det om och om igen. Men vad är det för märkvärdigt med att säga, visa eller veta det?
Ekvivalensen av denna absurditet i skrivet språk, skulle vara att säga att allt skrivet är osant.
Det är enklare att bara säga denna uppenbara sanning. Men det är inte mer lysande än att säga att himlen är blå, att elden är het eller att vattnet är vått. Ekvivalensen av denna absurditet i skrivet språk, skulle vara att säga att allt skrivet är osant, eftersom det inte finns något mer på pappret än olika former av raka eller krökta eller skarpa linjer.
Och eftersom detta ligger närmare sanningen än att ge dessa linjer mening – än att skapa ord av dem och använda orden till att forma idéer – är även det en lögn. Därför, för att sluta cirkeln i denna analogi, skulle den bästa boken vara den som demonstrerar denna ”sanning” med sida efter sida av meningslösa former och streck, och därigenom visade oss modernistens djupa definition av sanning.
Hur många böcker och dikter skulle säljas och läsas om de bestod av meningslösa former sida upp och sida ned?
Vad är då skön konst och litteratur, konstmusik, poesi och teater? I varje fall så använder sig människan av naturliga material (lera och färg och livets rörelser och ljud) och kombinerar eller formar dem kreativt till någonting annat som kan kommunicera och betyda något.
Detta är andra delen av 11 i en artikelserie som baseras på en föreläsning av Frederick Ross, grundare till och ordförande i Art Renewal Center den 7 februari 2014, Connecticut Society of Portrait Artists. Läs den första delen här. Epoch Times står inte nödvändigtvis för eventuella åsikter som uttrycks i artikeln.
