I "Mästarens tråd" delar verksamma konstnärer med sig av sina tankar om ett mästerverk som inspirerar deras pågående arbete.

Jag försöker att hitta gravyrens uttryck när jag tecknar. Gravyr är bestående. Det är en permanent avsikt. Trycket kan inte tas bort, så konstnären har en enda chans att göra rätt. Den typ av märken man gör i gravyrer och etsningar kan man göra med vilket teckningsmedium som helst. Jag kopplar ihop grafik med ett tillstånd snarare än ett medium. Dess ristningar ger djärva och instinktiva uttryck.

På sista tiden har jag hämtat inspiration hos tyska och holländska hantverkare. Därför tilltalas jag av Albrecht Dürers teckning "Porträtt av en ung kvinna med flätat hår" och Lucas van Leydens teckning "Porträtt av en ung man", som ingår i utställningen "Skatter från Sveriges Nationalmuseum: Greve Tessins samlingar" på Morgan Library & Museum i New York.

Jag försöker få självporträttet som jag för närvarande håller på med att likna en gravyr. Jag gör direkta, obestämda linjer av gouache, bläck, blyerts och kol. Gouachelinjerna följer topografin i den belysta delen av mitt ansikte, vilket ger det en grafisk, linjär karaktär. För att skapa kontrast och tenebroso [en målarstil initierad av Caravaggio] använde jag bläck och kol bakom mitt huvud. Formen uttryckte jag med en öppen skuggteknik, vilket lämnade det exponerade pappret under som halvtoner. Efter som den är ett multimediaverk har teckningen en avsiktlig struktur. Jag gjorde den tre månader efter att min dotter hade fötts, starkt influerad av min tyska favoritkonstnärinna Käthe Kollwitz.

Vid ungefär samma tid gjorde jag bläckteckningen "Eve sover". Till den använde jag valnötsbläck, en stålpenna och en liten pensel. Bläck, eftersom det gör mig djärvare och närvarande i varje drag. Bläcket är svårtkontrollerat, och det finns alltid ett överraskningsmoment. Just därför tycker jag att processen är väldigt spännande. Bläck ger utrymme för glada små olyckor, men också till många misslyckade försök.

I "Porträtt av en ung kvinna med flätat hår" beskriver Dürer kvinnans hår, huvudbandet och kläderna med grafiska linjer. Strecken rör sig fritt, och på några ställen är de rena genom sin ton. Dürer tänker som en bildtryckare när han tecknar linjerna i dessa områden. Det mer subtila jobbet och ådringen sparar han till hennes ansikte. Jag gillar sättet han blandar tonövergångar med råa, linjära streck. Det finns en uppriktig livsgnista i hennes ansikte och ett värdigt uttryck i hållningen.

I Lucas van Leydens teckning ser vi grafikern agera. Labyrinten av linjer med svartkrita och kol i det skuggade området skapar en taktil känsla och hårdhet. Det ser väldigt grafiskt ut, väldigt djärvt och extremt dynamiskt. Han utvinner så mycket karaktär ur den här mannens ansikte som mediet tillåter. De mejslade strecken skapar en fast och uttrycklig form.

Det finns ärlighet och rakhet i Dürer och Leydens porträtt, liksom något tafatt, som jag tycker är typiskt för tysk figurativ konst. Från Hans Holbein till Adolf von Menzel till Käthe Kollwitz – jag ser ett sammanhang hos tyska konstnärer och deras sätt att se på världen. De har en oputsad syn på naturen. För mig betyder tysk estetik robust ärlighet. De verkar vilja ge uttryck för sann natur snarare än att idealisera motivet. Detta blir som mest uppenbart när jag jämför tyska renässansporträtt med italienska. Jag tror att den tyska tafattheten kommer från den gotiska estetiken, som hade stort inflytande över konstnärerna i norra Europa från medeltid till renässans.

Jag vill att mina självporträtt, liksom Dürers och Kollwitzs, ska vara genuina, jordbundna och opretentiösa. Jag ägnade större delen av min nio månader långa graviditet 2016 åt att måla och teckna självporträtt. Jag blev helt besatt av Dürers och Kollwitz streck. Trots att det är 397 år mellan de båda konstnärerna har de båda en distinkt linjär stil, som man ofta ser i tysk konst.

Traditionen att trycka bilder har en lång historia i norra Europa. 1440 utvecklade Gutenberg boktryckarkonsten, och man började massproducera bilder med hjälp av träsnitt och gravyrer. Tysk konst kommer från en djupt rotad, linjär tradition.

Dürer var den första stora konstnären från den nordeuropeiska renässansen som använde sig av den tryckta bildens kraft. Han var en mästare på träsnitt, gravyrer och måleri. Träsnitt och gravyrer var det vanligaste sättet att trycka bilder i Tyskland i slutet av 1400- och början av 1500-talet. Det var extremt arbetsintensivt, men tack vare träsnitt och gravyrer kunde konstnären massproducera en bild, och därmed sprida sitt namn och sina idéer till en bredare publik. Av den anledningen blev Dürer känd redan i ung ålder. Han märkte alla trycksaker, teckningar och målningar med ett monogram. Alla kände igen detta monogram när de såg det.

Den tyska kontnärinnan Käthe Kollwitz föddes 1867. Hon vigde sitt liv åt att skildra den tyska arbetarklassens djupa kamp under de båda världskrigen med teckning, etsning, litografier, träsnitt och skulpturer. Hennes teman var allt från självporträtt och moderskap till döden och fattigdom. Verken är en blandning av naturalism, symbolism och expressionism. Med samlingarna "Vävarna", "Bondekriget", "Krig" och "Död" nådde hon internationella framgångar.

Som kvinnlig konstnär och mamma kan jag relatera till Kollwitz arbeten, särskilt de ömsinta teckningarna av hennes barn och hennes djupa sorg efter att ha förlorat sin son i första världskriget.

Även om jag inte framställer trycksaker använder jag gravörens tekniker för att få kraftfulla linjer i mina teckningar. Jag etsar hemma, men det är mycket svårt. Det tar tid att bli en etsare, men under tiden utmanar jag mig själv med gravyrlika markeringar i bläck och andra medium, och låter mig inspireras av Dürer, Leyden och Kollwitz.

För närvarande arrangerar Colleen Barry samlingsutställningen "Självporträtt" på galleriet Eleventh Street Arts på Long Island, New York. Där visas självporträtt av 28 konstnärer från USA, Sydamerika och Europa, däribland den svenska konstnären Benjamin Björklund.

Colleen Barry började sin bana med figurativ teckning redan som tonåring på The Arts Students League of New York och National Academy School. Senare studerade hon bland andra för Sam Adoquei, Andrea Smith och Jacob Collins. Efter att ha fått Newington-stipendiet 2004 utbildade hon sig i Italien, dit hon återvände som affiliated fellow vid American Academy in Rome tillsammans med sin make, konstnären Will St. John. Colleen bor och verkar i New York. Hon säljer sina verk privat direkt från sin ateljé i Brooklyn och undervisar i teckning på Grand Central Atelier på Long Island, New York. För mer info, se ColleenBarryArt.com