I "Mästarens tråd" delar verksamma konstnärer med sig av sina tankar om ett mästerverk som inspirerar deras pågående arbete.

Nästan alla konstnärer minns "den målningen" som fick dem att se världen med andra ögon. För mig var det Rembrandt van Rijns porträtt av möbelsnickaren Herman Doomer från Amsterdam.

När jag besöker The Met i New York går jag ofta in i rummet där porträttet av Doomer hänger, och jag upplever det som att Rembrandts målning utstrålar mer liv än vad besökarna själva gör. Rembrandt lyckas fånga modellens andetag och själ på ett sätt som väldigt få konstnärer genom historien har gjort. Jag, liksom oräkneliga andra konstnärer, har försökt att uppnå detta i min egen ateljé.

Denna målning har ett stillsamt men ändå starkt arrangemang av ljusa och mörka former, som ger den en kraft man kan förnimma från gallerigolvet. De enkla, färgreducerade formerna suger tag i betraktaren på långt håll, och vid en närmare titt avslöjas en värld av detaljer.

Det som får mig att alltid komma tillbaka till Rembrandt är hans förmåga att stimulera fantasin, genom en stark komposition med ljusa och mörka former som förstärker idén bakom målningen. Vid första anblick ser det så enkelt ut.

Ljuset på huvudet och kragen mot den mörkare bakgrunden liksom glöder. Ansiktet är perfekt inramat av hattens mörker. Målningen är kraftfull, även om detaljerna i skägget, rynkorna kring ögonen och strukturen på den ruggade kragen knappt är skönjbara från lite håll.

Rembrandt är mästare på att hålla färgtonerna nära varandra för att uppnå önskad ljuseffekt. Hans förmåga att kontrollera ljuset drar in betraktaren i en värld där modellen verkar vara vid liv. Med penseldragen upptäcker man ansiktets landskap – de inte bara beskriver formerna utan tar dig med på en resa. Ansiktets ytor kröker sig ofta (och skapar illusionen av en tredimensionell bild) genom en enkel förändring i färgintensitet snarare än av en faktisk tonändring.

Porträttet av Doomer är också en fin läxa i att hantera kanter i en målning. Spelet mellan mjukare och hårdare kanter ger en slöja av atmosfär till hela målningen. Skäggets mjukhet som spelar mot de hårdare kanterna på hatten och rockens vänstra axel får betraktaren att titta åt höger, där konstnären vill att du ska titta – på ögonen.

Rembrandts subtila färgsinne återkommer i hela målningen, från bakgrund till förgrund. Hans ständiga lek med varma och kalla färger skapar en vibration som ger liv till porträttet. Huden är levande. Det finns en taktil kvalitet i skägget. Det du ser bryter igenom den verklighet som konstnären såg framför sig.

Rembrandt tänkte alltid på de större, underliggande principerna: stora valörer, stora kanter och stor färg. Han tillät aldrig de mindre elementen att ta över hans större idéer. Alla de mindre formerna är underordnade den större, för att bevara en mer kraftfull look.

Det är principerna som Rembrandt höll så kära som inspirerar mig när jag arbetar i ateljén. När jag jobbar med ett porträtt försöker jag att hålla fast vid samma idéer om valörarrangemang, och försöker att hålla de små delarna av målningen underordnade de större delarna. Jag vill undersöka rynkor runt modellens ögon och den fårade pannan som berättar en historia om ålder och liv, och samtidigt hindra dessa detaljer från att ta så mycket uppmärksamhet från den större idén. Det är att ständigt trycka på och dra tillbaka, en konstant redigeringsprocess som jag måste gå igenom för att hitta rätt balans och uppnå min helhetsvision för porträttet.

Modellen framför mig ger ifrån sig oändlig information och oändliga möjligheter. Att få med allt som jag ser i ett porträtt vore omöjligt. Min uppgift är att koka ned dessa idéer så att de passar i det omfång som min färg kan erbjuda. Det lysande ljuset i modellens panna, eller ljusa highlights i modellens hår är mycket ljusare än vad min färg tillåter, men jag får vägledning av tidigare mästare, som Rembrandt. Han guidar mig genom redigeringsprocessen och ger mig svar på frågor som uppstår längs vägen.

Dale Zinkowski föddes i New York 1975. För närvarande studerar han för Jacob Collins vid Grand Central Atelier. Han har ställt ut sina verk i hela USA, i Italien och i Frankrike. Han bor i New York tillsammans med sin hustru, samtidskonstnären Karine Falleni, deras son och deras hund.