Det har lugnat ned sig efter vernissaget för Efti Papadopoulou-Georlins ikonutställning på Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm. Theodor Kallifatides var där och talade, det bjöds på á capella. Andaktsrummet där utställningen äger rum var så fullt att några fick stå i korridoren.

Men idag är allting tyst. Solen har lagt några strålar i den lilla lådan med färgpigment på bordet nedanför fönstret. Där bredvid sitter konstnärinnan och samtalar mjukt med Staffan Westerberg. Han har just köpt en ikon av Jesus, målad på en bit drivved.

– Jag föll för den för att den är väldigt enkel. Han har en bra blick, säger Westerberg.

– Jag sa det till Staffan, att du har köpt min favorit, säger Efti Papadopoulou-Georlin.

Det är blicken och uttrycket som är viktigast på en ikonmålning, säger Efti. Om kläderna och draperingarna är perfekta, men uttrycket och blicken är dåligt så faller hela ikonen.

Hon minns ett samtal med en nunna i ett grekiskt kloster som hon besökte en gång. De betraktade en ikon som såg arg ut.

– Det var inget milt uttryck, hon såg inte välkomnande ut. Vi kommenterade det till nunnan och då sa hon: "Ja, den här nunnan som målade, hon var alltid arg. Och det ska ni veta, att är man det så kommer det ut. Det går ut över bilden."

En ikon är en helig avbildning inom den ortodoxa kyrkan. Konstformen uppstod i bysantinska riket på 500-talet. Ofta framställs Maria och Jesusbarnet. Det är också vanligt med änglar och bibliska scener.

Ikonen är som ett fönster till den gudomliga världen, säger Efti. När man möter en ikon blir man ett med den andra världen.

– Det är inte bara jag som betraktar och tittar, utan den betraktar ju också mig. Det är viktigt att tänka på när man står framför en ikon. Det är en ömsesidig betraktelse.

Eftis lågmälda och finstämda målningar smälter in i lokalen som om de alltid hängt där. De sitter i små grupper mellan de stationära konstverken, av vilka Efti själv står bakom två. 2011 målade hon ärkeängeln Mikael direkt på väggen, och 2013 avbildade hon Maria och Jesusbarnet på fönsterväggen.

De båda målningarna såväl harmoniserar med som står i kontrast till Bror Hjorths grovhuggna, färgsprakande träreleif "Hoppet", som Sabbatsbergs sjukhus övertog efter att Karolinska sjukhuset hade ratat den.

Ikonmåleriet är en välbevarad tradition. Även om färger och material har utvecklats så är dagens ikoner väldigt lika de ursprungliga målningarna på 500-talet.

Efti visar en målning av Jesusbarnet och Maria i röd slöja, vars förlaga finns i Katarinaklostret vid Sinai.

– När man gör den igen så ska den ju fortsätta att se likadan ut så mycket det går. Inte en exakt kopia, det går ju inte, men man ska inte förändra den. Man ska se att det här är Gudsmodern och den helige Nicolai och Johannes döparen.

En ikonmålning målas lager på lager. Eftersom träet lever kan man se att gamla ikoner har böjt sig med tiden. De har tappat formen och spruckit. För att få dem att hålla sig intakta kan man grunda med benlim innan man börjar måla.

Efti blandar sedan egna färger av olika pigment och äggemulsion.

När man började måla ikoner använde man jordfärger, alltså naturliga pigment från jorden. Då hade man bivax som bindemedel, men senare började man använda ägg och vinäger och pigment, och det är vad de flesta ikonmålare målar med idag.

I botten lägger hon de mörka färgerna och sedan lägger hon på förljusningar, bygger upp med ljuset utåt. Det tar många år innan man behärskar tekniken någorlunda, säger hon.

Med sin grekiska bakgrund, tradition och religion så föll det sig naturligt för Efti att ägna sig åt just ikonmåleri. Hon har rört sig mycket i grekiska kloster och kyrkor. I Grekland kryllar det av ikonmålare, säger hon. 

– Speciellt en gång när jag var i Meteoraklostren träffade jag en ikonmålare som var på plats. Då tänkte jag att det här ska jag också göra. Jag fick lite färger av honom, lite förlagor och lite plattor, och så åkte jag hem till Sverige och började måla på egen hand.

Sommaren därpå gick hon en kurs i sin födelsestad Thessaloniki, där det finns flera bysantinska kyrkor från 300-700-talet kvar. Det var 1994. Sedan 2004 har hon försörjt sig på sin konst.

– Jag tror jag kände att det här är jag. Det här vill jag göra i resten av mitt liv.

– Jag minns när jag fick förfrågan första gången i Grekland, att måla två ikoner direkt på väggen i en kyrka. Det var så äkta, i Grekland, i en kyrka, i min by. Då kände jag att det här är på riktigt. Nu målar jag ikoner och jag kan kalla mig för en ikonmålare. Jag gjorde det här för byn, gratis, och då kom mina granntanter och gav mig olivolja, oregano, ouzo, bröd och frukt.

Eftis by Argalasti ligger mellan Aten och Thessaloniki. Nyligen fick hon förfrågan att måla samma kyrka invändigt; en svindlande uppgift som skulle ta många år.

Kyrkan är tillägnad den heliga Paraskevi, ett kvinnligt helgon som blev av med sina ögon. Man ser henne ofta avbildad med ett fat med ögon. Hon är de blindas helgon.

Ikonerna kommer att avbildas på flera meter stora canvasdukar, som sedan ska hängas upp i kyrkan.

– Det är det absolut finaste [uppdraget]. Det är nog den drömmen jag har kvar, säger Efti Papadopoulou-Georlin.

Efti Papadopoulou-Georlins ikonutställning på Sabbatsbergs sjukhus pågår till och med den 2 april.