Att måla porträtt är som att gå på lina; en finstämd balansgång mellan rationalitet och intuition, säger oljemålare Urban Larsson. Han har gjort sig ett stort namn som klassisk porträttmålare. Bland de celebriteter han målat av finns drottning Silvia och holländska kungaparet. Nu ställer han första gången ut sina verk på ett svenskt museum.

Utställningen "Urban Larsson – Landskap, stilleben & porträtt" kan ses på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm 18 februari till och med 16 april 2017. Det är en retrospektiv utställning med verk från 1992 till 2016.

Sedan 26 år bor och verkar Urban Larsson i Amsterdam, där han har sin familj och sin ateljé. Han har levt på konsten ända sedan han avslutade sina studier i traditionellt, realistiskt måleri vid Studio Cecil&Graves i Florens.

Med en teknik som kallas sight-size för Urban Larsson vidare en månghundraårig tradition inom oljemåleriet. Metoden innebär att motiv och duk placeras bredvid varandra, och sedan observerar han motivet från 4-5 meters håll. Han går fram och målar på duken, går tillbaka, går fram och målar, går tillbaka. Syftet är att uppfatta en helhet.

– Det är en idé från renässansen. Man skapar en värld inom ramen, en värld som är i harmoni. Det innebär att alla detaljer är underordnade helheten, säger Urban Larsson.

Det här är första gången han ställer ut på ett svenskt konstmuseum, men 2011 och 2014 kunde man se några av hans tavlor på Skajs antikhandel i Stockholm. Det kan tyckas lite märkligt att det dröjde 20 år innan han ställde ut i sin hemstad, säger han, men han ville hitta ett ställe som kändes helt rätt, där målningarna kommer fram på ett bra sätt.

– Det har med mediet att göra: oljefärgen och penseln. Det är väldigt nära dig själv, så målningen blir också en stor del av dig själv. Då vill man, om man ska ställa ut, att galleriägaren förstår vad man gör.

Många av tavlorna har lånats in till utställningen av ägare runt om i världen.

I första utställningsrummet hänger några av Larssons äldre kolteckningar jämte nakenmålningar, porträttbilder och stilleben. Han går fram och visar målningen "Porträtt av Lenie", som föreställer en äldre kvinna som jobbat som konstnärsmodell sedan hon var 18 år.

Trots att somliga skulle anse att yrket inte är det mest respektabla, så var hon stolt över det. Larsson ville måla av henne just för att visa hennes stolthet. Målningen är också en liten blinkning till Lucian Freud, säger han.

– Lucian Freud skulle ha målat av liknande modeller, men personligen så ser jag hans måleri inte som upphöjande, utan jag ser det lite som negativ estetik. Den konst jag aspirerar till och inspireras av är upphöjande. Det har med skönhet att göra.

– När jag ser en målning av Van Dyck, Rembrandt eller Michelangelo så känner jag en otroligt stark och intensiv känsla. Oftast är den positiv, förhöjande. Det är det jag försöker hålla på med.

Bra måleri måste först och främst fungera visuellt, säger han, men det måste även finnas ett kunnande bakom. Basen för oljemåleri har en viss grammatik.

– Det var så oljefärgen kom till, just för att med hjälp av linoljan kunna få hela spektrumet från det mörkaste mörka till det ljusaste ljusa. Just för att kunna avbilda verkligheten och skapa tredimensionalitet på en platt duk.

– Vad jag ser som otroligt viktigt också är att man skapar en värld i sig inom den här ramen. Då faller mycket av fotorealismen bort, eller konst som använder samma idéer som fotografi utan att det är målat från foto. 

Sight-size har sitt ursprung hos mästare som Titian, Van Dyck och Velázquez, som levde på 1500- och 1600-talet. På 1700- och 1800-talet kom Reynolds, Lawrence och Sargent.

Metoden är mer än bara en mätteknik för en perfekt avbild. Det är också en visuell filosofi. Man kan säga att målningarna är mycket realistiska, men samtidigt är de en tolkning av det som konstnären sett. Ibland kan de upplevas som till och med verkligare än verkligheten.

Det är frukten av konstnärens arbete; förmågan att kunna överföra en idé på duken, en synergi av konstnärens öga och poesin i att skapa en bild.

En fundamental idé med sight-size är att måla ur verkliga livet. Det är en förutsättning för att kunna göra ett bra porträtt, menar Larsson. Det handlar om att få en djupare visuell upplevelse av personen. Enda gången han målar från foto är när han gör porträtt av personer som redan avlidit, men han tycker att det är lätt att tappa tråden i processen när han målar från foto. Penseldragen blir inte heller lika levande som när han har personen framför sig.

I utställningsrummet på andra våningen hänger 23 av Urban Larssons porträttmålningar. Det är en intensiv upplevelse när du ser dig omkring från en av bänkarna mitt i rummet. En del av de avbildade personerna tittar rakt på dig, andra vänder blicken åt ett annat håll. De är alla högst närvarande i rummet, utan att tränga sig på.

Den livliga effekten kommer bland annat av att fokus ligger på ögonen, medan andra detaljer är vaga. Det är så som man upplever en annan människa i verkliga livet.

– Det är otroligt komplicerat. Det lättaste hade varit att måla en näsa, ett öra, ett öga. Men det handlar inte om det, det handlar om att ögonen är relaterade till resten. Det här är första fokus, det här är andra, det här är tredje. Resten kan vara impression på ett sätt.

Flera av porträtten är beställningsjobb, andra är modeller. Den stolta modellen Lenie är här, liksom konstnärens mor iförd folkdräkt från Sunborn, dottern som 6-åring, och "Stående kvinna iklädd kimono", som såldes vid en utställning i USA för 14 år sedan.

– Det är som att se ett kärt barn igen. De är lite som dagböcker, nästan. Jag kan känna igen vad som pågick i mitt liv och i mitt huvud under den perioden. Och så kan jag ju se vad som jag kunde ha gjort bättre, och vad som fungerade bra. Det är en viktig men jobbig del av konstnärskap: en mördande självkritik.

– Du förändras ju som person, så ditt måleri förändras också.

Larsson vet inte hur många porträtt han har gjort genom åren, men det är en utmaning varje gång, säger han. Som att gå på lina.

– Ena sidan är det rationella, att analysera proportioner, teckning, valörer. Det är å andra sidan rena intuitionen, att släppa lös och bara gå in för det. Att följa en slags bild som man hade i huvudet när man började med målningen. Fungerar inte en av dem så tappar man balansen.

– Ibland tappar man balansen så mycket att man måste börja om från början, men det händer inte så jätteofta. För att hitta tillbaka balansen har man olika trick. Det kan vara banala saker som att man har en större pensel, eller att man lägger paletten på bordet och målar.

I videoklippet kan du se Urban Larsson när han målar ett porträtt i sight-size.

Ett av uppdragen han fick var porträttmålning av en amerikansk familj i Louisville, Kentucky. De var sammanlagt 17 individer. Problemet med 17 personer i sight-size är att målningen skulle bli större än Rembrandts "Nattvakten", säger Larsson. Med tanke på att den kommer att finnas kvar i kanske 500 år, så är det också en fråga om vem som kan ha den i sitt hem i framtiden?

Han föreslog istället att han skulle måla individuella små porträtt i naturlig storlek, för att sedan samla alla porträtten i en interiörsbild; en ny tolkning av en gammal tradition. Målningen är mycket symbolisk och detaljrik. Inte en enda detalj är lämnad till slumpen. Inte ens molnet över galopphästen, som till formen liknar staten Kentucky.

– Den tog fyra månader heltid. Det var som att gå in i en bunker!

– Jag började med en undermålning, vilket innebär att man målar monokromt. Det gjorde Rembrandt och många på 1600-talet. Det var en blandning av blyvitt och olika umbror som har magnesium i sig så att de torkar snabbt. Jag trodde att hela målningen skulle ta 1,5 månader, men bara undermålningen höll jag på med i 1,5 månad.

Han har skrivit ned anekdoter kring målningen och beskrivningar av den konstnärliga processen i en liten bok som han gett till familjen i Louisville.

Larsson har målat av toppolitiker, skådespelare och andra celebriteter. I början av månaden avtäcktes porträtten på det nederländska kungaparet Willem-Alexander och Maxima i Haag.

2013 målade han av drottning Silvia, under flera sittningar på Drottningholms slott. Hon fick den som gåva på sin 70-årsdag, och den ingår nu i statens porträttsamling. Målningen finns att se på Gripsholms slott.

På Sven-Harrys kan man se en liten replika av drottningens huvud och axlar, som Larsson kopierade från den större målningen under arbetets gång. Den hänger i ett tredje rum, tillsammans med landskapsmålningar från olika platser i Europa.

Urban Larssons landskapsmålningar har jämförts med Corot's och Daubigny's. Men i boken "Urban Larsson – Painting from Life" säger han att porträttmåleriet är det som ligger honom närmast hjärtat:

– Att återskapa levande varelser på en duk kommer alltid att förbli en passion.