För tio år sedan öppnade konstskolan The Florence Academy of Art i Kvarnbyn utanför Göteborg, och därmed planterades en bit av Florens i den västkustska myllan. Mitt i vår digitala värld arbetar eleverna här som konstnärer gjort i hundratals år, med olja, duk, lera och sten, och de avbildar det verkliga livet.

Italienska Florens är känt för sin roll som en konstens och kulturens huvudstad under renässansen, och många av de största konstnärerna såsom Boticelli, Michelangelo och Donatello verkade här. Än idag finns en mängd konstskolor i staden som utbildar unga konstnärer.

En av dem är The Florence Academy of Art (FAA), som startades av konstnären Daniel Graves i början av nittiotalet. Redan då kom en stor del av eleverna från Skandinavien, vilket så småningom väckte tanken på att expandera till nordligare breddgrader, berättar Andreas Birath som är rektor och en av de drivande krafterna i den svenska filialen som öppnade våren 2007.

Eleverna på skolan lär sig att skapa klassiskt, figurativt, och använder samma arbetsmetoder som man gjort i århundraden. Utbildningen bygger nästan uteslutande på principer som tillämpades i det ateljésystem som uppstod kring akademien i Paris i slutet på 1800-talet, och som har sina rötter i antiken och renässansen.

–Det var till Paris som nästan alla stora konstnärer, som till exempel Zorn, åkte för att vidareutbilda sig efter att de tagit sin examen på en konstakademi i sitt hemland, säger han.

Det digitala öppnar upp för det klassiska

Många kommer till skolan med målet att bli traditionella konstnärer. Men idag har allt fler en annan utgångspunkt, där siktet är inställt på att lära sig måla figurativt för att göra sig en karriär inom den digitala världen.

– De senaste fem åren vet jag inte hur många som kommit till oss för att de förstår att de färdigheter man får här är sådana man behöver för att kunna bygga en karriär inom film- och spelbranchen. Men under utbildningens gång märker man att många av dem ändrar riktning och får andra målsättningar över tiden.

– Så plötsligt ökar intresset för klassisk konst genom något som i grunden är snabbt och digitalt. Jag tycker att det är hoppfullt, för det visar på hur klassisk konst tar sig fram och alltid har funnits. När man väl får smak på att studera något noga och uppslukas av en del av naturen, då sker en förändring.

Andreas Birath berättar att den figurativa utbildningen lägger stort fokus på den tekniska skickligheten, kompositionen, formen, färgharmonin och uttrycket – allt är viktigt för helheten. Eleverna står i modellrummet eller ute i naturen i timmar i sträck och målar av verkligheten direkt. I den processen tvingas man till koncentration och att vara i nuet, vilket ofta öppnar upp elevernas sinnen.

– Jag tror att den tekniska träningen ofta leder till att man faktiskt börjar upptäcka att saker har en skönhet på något vis. När man tvingas att stå där och titta på någonting väldigt länge så upptäcker man hur fantastiskt det är.

Upplever med alla sinnen

Han menar att det är den här direkta kontakten med det verkliga livet som är den största skillnaden mot att arbeta digitalt eller att utgå från fotografi som många gör idag.

– Om jag kan uppleva det jag har framför mig med alla mina sinnen – om jag ser hur modellen jag har framför mig andas, om den är varm eller kall, och jag nästan kan uppfatta hur blodet pulserar genom ådrorna – då är det klart att kopplingen blir oändligt mycket starkare. För mig är det helt avgörande, och jag ser att resultatet alltid blir bättre.

– Det är som om jag går till Göteborgs konserthus och lyssnar på Beethovens sjätte, eller om jag lyssnar på den i min dotters mp3-spelare. Det är klart att jag kopplar bättre när det är en fysisk upplevelse också, och det är den där kopplingen vi alla är ute efter, både de som utövar det och de som tittar på, och upplever det.

Dessutom handlar det till stor del om hur man vill leva sitt liv, och vad man mår bäst av, säger han och citerar konstnärskollegan Zach Kramer: ”Vill man se tillbaka på sitt liv och veta att man har spenderat det framför naturen, en levande modell, eller framför en iPad?”

– Då är det inget snack om vilket av det som jag vill. Själva tillverkningsprocessen är i allra högsta grad målet för oss som håller på med det här.

Lätt att ta till sig

Andreas Birath studerade själv på FAA i Florens innan han blev ansvarig för den svenska skolan, och för honom har det alltid varit självklart att hålla på med det klassiska. Han menar att det finns något gemensamt i det som idag kallas klassisk konst.

– Om man tittar på konst som bygger på föreställande måleri, oavsett om det handlar om antiken, nyrenässansen eller vilken yttring som helst som har byggt på de klassiska värderingarna, så har de det gemensamt att det finns en form, och den formen fungerar för att den både sänker tröskeln och erbjuder ett djup.

– Initialt behöver man inte fundera så mycket på vad bilden föreställer, utan man kan ta till sig verket utan någon som helst kunskap. Men formen erbjuder även en förfining och ett djup. Så samma verk som ett litet barn kan ta till sig och bli gripen av, kan någon spendera 20 år för att studera och få en djupare förståelse av.

Den klassiska konsten och det traditionella hantverket är ett gammalt arv som förts vidare genom århundradena. Att den utbildningen nu kommer tillbaka alltmer även i Sverige, efter att ha blivit fullkomligt utkastad i början av förra seklet, tycker Andreas Birath är mycket värdefullt.

– För min del, och för alla dem som liksom jag förstått att det är det här klassiska man ska hålla på med, är det livsviktigt. Jag är ytterst tacksam för att det fanns människor på 1960-70-talet som började hitta tillbaks till det traditionella, så att när jag väl skulle utbilda mig, så fanns det utbildningar.

– Om vi som skola kan vara en del i att fortsätta det arvet, så känns det som en viktig verksamhet, säger han.