Den klassiska konsten har i alla tider varit ett sätt att förmedla livets storslagenhet. Att visa det som inte kan förstås med intellektet, det som handlar om människans inre och som berör livet på ett djupare och större plan.

I skulptören Peter Lindes röst finns ett allvar och en behaglig lättsamhet på samma gång, något som oftast bara finns hos den som vågat möta sig själv och livet. När han berättar om sitt arbete som skulptör utstrålar han värme och engagemang, och allt som oftast glider talet över i ett lågmält men ändå självklart skratt.

Peters intresse för klassisk skulptur ligger på ett plan som går tillbaka många tusen år. Han bryr sig inte om några moderna trender, utan inspireras av konstnärer såsom Michelangelo, Leonardo da Vinci och Donatello. Han följer den längtan som han haft ända sedan början, att genom skapandet få känna på själva livet.

– När du har en modell framför dig så känns det nästan som kaos, allting flyter och rör sig. Så ska du låta detta sila genom dig, in genom ögat och ut genom handen, och sedan blir det en slags ordning på det där kaoset – det flytande livet. Den njutningen, att få känna på själva livet i din hand, det är en underbar känsla.

Att visa det som inte kan talas om

Det handlar om att ha total inlevelse i det du ser och i det du ska göra, och att glömma bort dig själv. Det är den mest befriande känsla man kan ha, säger Peter, och berättar att kraften han får när han är i det tillståndet är enorm. Det är också då som något oförklarligt kommer in.

– Någonting läggs till – det som är kraften som håller upp en kropp till exempel. Och hade det tillägget inte varit så hade det bara varit ett stycke dött kött. Det som kommer med där är något du inte kan råda över, utan det läggs till, och det är det som är det allra viktigaste att få tag i.

”Livet är inte bara en fysisk företeelse, det är någonting annat, en dimension till, och den dimensionen är kanske den allra viktigaste.”

– Peter Linde, skulptör

Det är något som inte riktigt går att prata om, men som man ändå kan se. Det yttre är bara redskapet för att nå dit, men ytterst handlar det om ett inombords språk, ett andligt språk, något vi alla kan förstå, säger Peter.

– Den andliga dimensionen är oerhört viktig, och den får man aldrig glömma bort. Livet är inte bara en fysisk företeelse, det är någonting annat, en dimension till, och den dimensionen är kanske den allra viktigaste.

– När man kan släppa sig själv, då är man fri – och kan möta det här oändliga. Det krävs att man släpper sig själv för att det ska gå. Det är det konsten handlar om hela tiden.

Utveckling genom motstånd

Att tillåta sig att ha kontakt med något större är en viktig del i såväl skapandet som själva livet, tycker Peter. Men det krävs mod.

– Man måste våga fråga sig: Finns det här som jag inte kan mäta mig till? Finns det något större? Finns den stora oändliga kraften bakom allting som vi inte riktigt kan greppa, och vågar jag lita på att den finns?

Själv upplever han det som en härlig tanke att man är en del av något större, och att allting är mycket mer komplicerat och mäktigt än vad man kan föreställa sig.

Förlorar man synen på att det finns något större, och att livet fortsätter efter döden, är det lätt att gräva ner sig i livets svårigheter. Det blir meningslöst att anstränga sig och att besegra sina dåliga sidor, och då har man ju förlorat hela slaget, säger Peter.

 ”Det handlar om känslan av liv, kärleken till liv, det mest fantastiska som finns – detta att vi lever och existerar.”

– Peter Linde, skulptör

För vad det handlar om egentligen är att utvecklas som människa, och då måste man gå igenom ett visst motstånd.

– Det märker jag med skulptur, när svårigheterna och motståndet kommer och det blir hårt i materialet, det är då det verkliga jobbet börjar. Det är som Gustav Nordahl sade: ”Det sista man gör, när det är som allra svårast, om man övervinner de svårigheterna, då har man gått ett litet snäpp framåt.”

Det kommer in ett allvar. Och egentligen är det allvaret man längtar efter, tror Peter.

– Man ska inte vara så rädd för allvaret, tvärtom, det är ju underbart. Det andra blir bara så fruktansvärt ytligt.

– I längden tror jag att det är som skillnaden mellan att äta enkel men god mat och att äta godis. Godiset håller bara en kort stund, medan den här riktiga maten håller mycket längre. Den är mycket bättre, och på djupet bra.

Att få känna på livet

På samma sätt är det som Peter vill förmedla med sina skulpturer något djupt och långsiktigt.

– Det handlar om känslan av liv, kärleken till liv, det mest fantastiska som finns – detta att vi lever och existerar. Det är så ofattbart egentligen. Varenda grässtrå är fantastiskt, det finns ingenting som inte är värt att observera, njuta av och glädjas åt.

Det är också det som är det bästa med att vara konstnär tycker Peter, att få möjlighet att känna på och uppleva närvaron i livet.

– Jag tror att jag kan njuta mer av det som finns. Upplevelserna i tillvaron blir mer intensiva genom att man arbetar med dem – livet blir mer påtagligt när man tar i det med tummen helt enkelt, säger han med ett skratt, och tillägger att han känner sig väldigt glad över att ha fått ett liv som skulptör.