I många generationer överfördes klassisk västerländsk konst från generation till generation. Mästare förde vidare sina kunskaper till lärjungar som så småningom själva blev mästare, och så fortsatte det. Över generationerna slipades teknikerna till en hög nivå av perfektion.

Den här traditionen levde ända fram till 1900-talet då den plötsligt försvann; konstnärsarvet ersattes snabbt med den ena ismen efter den andra – impressionism, post-impressionism och kubism för att nämna ett fåtal. Vad var det som låg bakom denna radikala förändring, och varför förändras konsten i så snabb takt idag?

I takt med att trenderna inom modern konst har förändrats, och kommit längre och längre bort från vad de flesta skulle se som ”normal” konst, har det blivit allt svårare att definiera vad konst är.

Måleri har inte alltid med måleri att göra, skulptur involverar inte alltid skulptur. En del konstnärer säger att ett ljusflimmer som sätts på och stängs av är ”konst”. Andra visar upp döda djur och säger att det är ”konst”. Somliga säger att det är ”progressivt” att överskrida moraliska gränser. Andra säger till och med att kräkningar vidgar vår uppfattning om vad ”skönhet” är. Det fortsätter i oändlighet. Även om dessa konstnärer skriver välformulerade förklaringar till sina verk, så tror jag att de gör människor än mer förbryllade.

Går man tillbaka till när alla dessa konströrelser, eller ismer, började, ser vi att de uppstod i de radikala politiska rörelserna på mitten av 1800-talet.

1848 förändrades Europa. En våg av uppror spred sig över kontinenten. Dessa uppror leddes av olika grupper som samverkade för att störta den konservativa ordningen, allt från mer moderata revolutionärer (liberaler och nationalister) till extrema radikaler (kommunister).

De konservativa ansåg att monarkin, som hade gått i arv från forna tider, var tillsatt av Gud, och de ville bevara arvsordningen. De liberala ville avskaffa monarkin och införa konstitutionella regeringar. De radikala ville avskaffa alla regeringsformer, ge arbetarna kontrollen över industrin och låta dem omfördela rikedomen mellan sig.

Samma år skrev Karl Marx och Friedrich Engels ”Det kommunistiska manifestet”. De uppgav att ”en våldsam omstörtning av alla befintliga sociala förhållanden” var kommunismens mål – med andra ord, en blodig revolution och förstörelse av traditionell kultur. De ville att arbetarklassen, proletariatet, skulle styra världen som en jämlik diktatur. Alla människor skulle vara ”lika” och fria från statligt förtryck, sade de. De som hungrade efter förändring var inte sena att haka på.

Upproren 1848 tystades snart av konservativa krafter, men de radikala grupperna i Europa fortsatte att drömma om revolutionen. Två decennier senare, efter att Frankrike hade besegrats i fransk-tyska kriget, drog radikala grupper fördel av kaoset, belägrade Paris och vägrade att acceptera den franska regeringens auktoritet. Karl Marx utropade senare denna ockupation, känd som Pariskommunen, till den första kommunistrevolutionen.

Rörelser

En av revolutionärerna var den realistiske målaren Gustave Courbet. Han organiserade Konstnärsförbundet, en grupp radikala konstnärer som omfattade ett antal berömda målare som Monet, Daumier och Corot. Som en del i Courbets uppdrag rev Konstnärsförbundet det nyklassicistiska monumentet Colonne Vendôme (som senare återuppbyggdes) och försökte även avskaffa den ledande franska konstakademin, École des Beaux-Arts, som var konstvärldens centrum på den tiden.

Courbet var en realistisk målare som genom sitt arbete försökte att underminera måleriets klassiska metoder. Klassiskt måleri avsåg att uttrycka skönhet genom att idealisera mänskliga former. Etablerade proportioner och praxis som representerade människokroppen användes för att överbygga klyftan mellan den transcendentala idévärlden – godhet, skönhet och så vidare – och den verkliga världen.

Liksom många realistiska målare på den tiden avbildade Courbet världen såsom den var – ibland ful och vardaglig. ”Det är samhället när det är som bäst, som värst, och som mest genomsnittligt” skrev han i ett brev om sin realism.

Han verkade med revolutionen i åtanke, med avsikt att underminera klassiska traditioner och befria konsten. Mer än en gång skrev han att han studerade konst utan hänsyn till några system, och att han inte ville kopiera antikens folk utan upptäcka sin egen individualitet, vara originell och modern. Courbet hade trots allt en dragning till marknadsföring, och var känd för sin stora hunger efter berömmelse. ”Min framgång i Paris för närvarande är otrolig. Jag kommer snart att vara den enda konstnären som finns kvar,” skrev han i ett brev.

Hans arbete hyllades av de radikala i hans samtid, liksom de som kom senare, inräknat dem som fortsatte att efterlikna Courbets konst. Brytningen med akademierna, institutionerna och realistisk filosofi gjorde honom till ”en pionjär i modernismens historia”, enligt en essä av Kathryn Calley Galitz, konsthistoriker på Metropolitan Museum of Art i New York.

Efter att den franska regeringen återtog kontrollen över Paris stabiliserades det politiska läget till slut. Men i slutet av 1800-talet fick grupper av konstnärer revolutionsfeber. Den ena trotsiga konstnärsrörelsen efter den andra växte fram. Först kom impressionisterna, sedan post-impressionisterna, sedan fauvisterna, sedan kubisterna och så vidare.

De första uppstod när eleverna vid École des Beaux-Arts en dag bestämde sig för att bryta med traditionen genom att måla utomhus (måleri utfördes traditionellt inomhus). De hade också nya idéer om att måla objekt subjektivt, såsom ögat ser det – baserat på intryck. Detta stod i motsats till det traditionella sättet att måla av objekt objektivt, baserat på etablerade konventioner och idéer. Därmed kom de att kallas för impressionisterna. Deras tekniker varierade också. Medan den klassiska metoden krävde rena, linjära konturer och mjuka tonövergångar, målade impressionisterna objekt utan konturer och med hackiga, oblandade penseldrag.

Till en början var konstetablissemanget fientligt inställt till impressionisterna, och deras verk förbjöds i salongerna. Däremot kunde de ställa ut sin konst i alternativa lokaler som började kallas ”Salon des Refusés”, eller ”de refuserades salong” – en ganska osmickrande benämning. Det sägs dock att deras salonger drog fler besökare än de officiella, tack vare dess nyhetsvärde. Med åren blev folk alltmer fascinerade av impressionisternas arbete, och i takt med att deras bilder blev mer och mer accepterade blev det så småningom allt vanligare att se dem i salongerna bredvid traditionella verk.

Även om denna brytning med traditionen kan tyckas vara ett mindre uppror med dagens mått, växte det lavinartat därifrån. Impressionismen var bara den första av många ismer som kom under det följande seklet. Och precis som impressionisternas verk accepterades, accepterades även de kommande rörelsernas verk. Post-impressionisterna dök upp, och de kritiserade impressionisternas målningar som bara ”vackra bilder”. De ville överskrida fler gränser. Sedan kom fauvisterna, eller ”vilddjuren”, och stänkte vilda färger på duken.

Därefter kom kubisterna, ledda av Picasso. En kubist vid namn Marcel Duchamp vände upp och ned på konstvärlden när han presenterade redan färdiga objekt – i detta fall en urinoar – som sitt verk på en utställning i New York. Detta verk förkastades vid tidpunkten, men senare kom konstnärer och konstskolor att tala om det som banbrytande. Därmed antydde man idén om att vad som helst kan kallas ”konst”.

Saker fortsatte i den riktningen med abstraktionism, minimalism, popkonst, postmodernism och så vidare. Dessa ismer fick så småningom så stor dragningskraft att de lyckades driva ut den klassiska konsten från de akademier där de haft sitt hem. Den traditionella konsten kom att fördömas och förkastas, såsom irrelevant för den moderna världen.

Ställa frågor

Om vi vill få syn på något genom detta måste vi börja ställa frågor. Var och en av dessa rörelser såg den föregående som otillräcklig på ett eller annat vis, och syftade till att överträffa den genom att överskrida fler gränser. När denna process fortskred tryckte de nya rörelserna bort de gamla.

Låt oss fråga: Vilket värde hade denna radikala, nya konst? Gjorde den rätt i att störta etablissemanget? Hur är det med de traditionella konstverken, har de något värde? Jag har några tankar kring detta och har också tagit fasta på idéer från några tänkare, både äldre och samtida. 

Jag har alltid känt att ett bra konstverk måste stå sig över tid. De traditionella konstverken har överlevt årtusenden, medan moderna konstverk från såpass sent som 1980-talet redan anses föråldrade. De traditionella konstverken syftade till att porträttera det tidlösa, och de beundras fortfarande idag. Finns det möjligen mer i dem än vad som ses vid första anblicken?

Författaren Edmund Burke, som levde på 1700-talet och var känd som den moderna konservatismens förfader, diskuterade dessa frågor ingående. Beträffande tidens test så sade han att ”vi [britterna] värnar om [traditioner, seder och bruk] i mycket stor utsträckning, … och ju längre de har varat och ju mer allmänt de klarat sig, desto mer värnar vi om dem”. Detta antyder att traditionernas värde ligger i det faktum att de har bevarats av en stor grupp människor under en lång tid, vilket betyder att människor i allmänhet tycker att dessa traditioner är bra.

När det gäller attackerna som riktats mot de etablerade konstformerna sade Burke, att saker kanske inte är så som de ser ut vid första anblick när man ser dem i ett större sammanhang. Upplevda brister inom traditionen kan i själva verket ha giltiga skäl som är uppenbara i en bredare samhällskontext, som spänner över generationer, och som omfattar en mångfald av sociala tendenser, hierarkier, yrken och åldrar, snarare än från en enskild individs snäva perspektiv.

Eller, som Burke uttryckte det: ”De verkliga effekterna av moraliska orsaker är inte alltid omedelbara; men det som i första hand är skadligt kan vara utmärkt i sin mer avlägsna funktion, och dess kvalitet kan uppstå även från skadeverkningarna det producerar i början”.

”Det motsatta inträffar också,” tillade han, ”och mycket rimliga arrangemang, med mycket tilltalande inledning, får ofta skamliga och beklagliga slut.”

Baserat på detta uttalande skulle jag säga att dödandet i den politiska revolutionens namn, liksom det fula sättet att trampa på moraliska värderingar i konsten idag, båda räknas som ”skamliga och beklagliga slut”.

Samtidigt kanske de upplevda ”bristerna” i traditionell konst inte heller är som de framstod från början. De klassiska traditionerna var inte alltid den mest fashionabla konsten. Kanske verkade de stela, oviktiga och tillgjorda av dåtidens frisinnade människor. Men de bestod, och lyckas fortfarande fängsla människor i vårt samhälle idag. Faktum är att deras upplevda otillräcklighet ändå var ”utmärkt i sin mer avlägsna funktion”.

För att ytterligare utveckla denna idé skulle jag säga att ingen enskild person eller grupp kan skapa den typ av socialt framvuxen kunskap som får traditionen att leva vidare. Att försöka uppfinna någonting helt nytt är djupt riskabelt, för att inte säga omöjligt. Detta har redan bevisats av det faktum att alla dessa ismer visade sig ha brister. De var bara små rökpuffar – eller i fråga om kommunismen någonting mycket värre: en mördarmaskin vars like världen aldrig skådat, en falsk utopi, en rejäl läxa för mänskligheten.

Den samtide filosofen Roger Scruton, som liknar Burke i sitt synsätt, sammanfattar det hela ganska fint:

”Dessa saker är viktiga, dessa traditioner och institutioner, eftersom de i sig rymmer den kunskap som människor behöver för att leva framgångsrikt och fredligt tillsammans. Men det är inte en kunskap som kan översättas till abstrakta principer. Den lever i institutionerna.”

Det förefaller mig som om modern konst var radikal till en början, och fortfarande är radikal idag. Utifrån vad vi har upptäckt så har den moderna konsten sina rötter i kommunismen, en ideologi som utrotar alla former av kultur. Alla efterföljande ismer, fram tills idag, har anslutit sig till detta uppdrag, och dess förespråkare vill få oss att acceptera deras uppfattning utan vidare begrundan.

Jag undrar hur vårt samhälle skulle ha blivit om det inte hade hänt. Se bara på alla de fantastiska saker som skapades i forna tider. Varför älskar vi att besöka platser som Paris, Rom och Florens, platser fulla med traditionell konst och arkitektur? Föreställ dig vår värld idag om vi hade etablerat fler av dessa underbara saker i våra liv.

Från antikens Grekland och även tidigare har konstnärer försökt att lyfta upp mänskligheten genom sitt arbete. Att världen vi lever i idag kan verka ful och obehaglig ibland – man behöver bara se på världsnyheterna för att se vilka fasor som pågår i världen – gör de anständiga sakerna i livet desto mer värdefulla. Den traditionella konsten syftar till att lyfta oss ur fulheten genom att uttrycka värden som godhet och skönhet. Våra förfäder gav oss en tämligen sofistikerad metod för att förverkliga dessa idéer: den traditionella konsten.

Åsikter som uttrycks i artikeln är författarens egna och speglar inte nödvändigtvis Epoch Times uppfattning.