Det här är del 8 av 9 i en artikelserie om mötet mellan måleri och fotografi. Övriga delar kan du allteftersom hitta under introduktionen ”Därför tvistar konstnärer fortfarande om fotografi”.

Fotografiets utbredning har i grunden förändrat hur den representativa konsten skapas och upplevs i modern tid. I artikelserien ”Vid mötespunkten” undersöker vi hur några av dagens konstnärer ser på saken.

Handmålade fotografier hör till den realistiska konstvärldens mindre uppmärksammade hybrider. Först tar man ett foto, antingen digitalt eller analogt, och gör en utskrift eller framkallar i mörkrum. Vid den här tidpunkten kan man skapa effekter med Photohop eller fotokemisk magi. Slutligen jobbar man på fotografiet med speciellt utformade oljefärger, pastell eller bläck.

Är det fotografi? Är det måleri? Det beror på hur man definierar termerna i fråga. Menar man med måleri att överföra en tredimensionell verklighet till en tvådimensionell yta så är det ju inte en målning. Men anser man att det är en målning eftersom den består av faktisk målarfärg så är det en målning. I allmänhet tänker man på ett handmålat foto som fotografi med något extra.

Introduktion till handmålat

Begreppet ”alternativa fototekniker” inkluderar allt möjligt man kan göra med en fotoutskrift. Det kan vara bromoil-effekter, handmåleri, handtoning och tonade foton.

Dessa tekniker har sitt ursprung i fotografiets tidiga dagar och användes för att förbättra porträttbilder. Särskilt fotooljor utvecklades för att skapa rosor på kinderna, jämna till håret eller dölja skönhetsfläckar. När färgfotot kom minskade behovet av handmålade foton och det utvecklades istället till en konstform.

Idag finns det en liten skara entusiaster, framförallt kvinnor, som ägnar sig åt handmålat foto. Däribland Dianne Poinski från Sacramento i Kalifornien och Terri Sprinkle från Atlanta i Georgia.

Båda är skickliga fotokolorister utan formell skolning i realistiskt måleri. De ägnade sig åt bokföringsstudier respektive hälso- och sjukvårdsledning och fick utlopp för sin kreativitet genom konstformen. Poinski gick över från analogt till digitalt foto 2007, medan Sprinkle uteslutande jobbar med analoga bilder.

Innan den stora lågkonjunkturen 2008 brukade Poinski ställa ut sina verk i konstkretsar, på konstfestivalen.

– En del antog att de gjordes i Photoshop, andra trodde det var målat, och jag fick rätta dem. Senare visade jag foton på mig själv när jag jobbade för att bevisa det. Ett av konstnärens huvudsakliga jobb är att utbilda publiken, säger Poinski.

Poinski har varit fotograf i 20 år och motstod digitalt in i det sista. Men när filmen och fotopappret som hon brukade använda slutade att tillverkas skaffade hon sin första digitalkamera.

Idag börjar hon med att ta färgfoton av enkla saker, som blommor och landskap, som lämpar sig bra för handmåleri. Hon gör dem sedan svartvita på datorn och justerar valörerna vid behov. När man målar foton för hand måste bilden man utgår ifrån vara ljusare än det önskade resultatet. När hon väl börjar måla refererar hon inte längre till färgerna i originalversionen.

– Med handmåleri kan man byta himmel till solnedgång. Man kan byta färger efter vad kunden vill ha. Så jag undviker att titta på originalfotot. Jag är inte intresserad av att duplicera det som fanns där från början.

Även om fotografiets natur innebär en viss grad av realism kan handkoloristen alltså ge den svartvita bilden vilka färger hon vill.

Konsten i det hela

Poinskis konst kräver inte att hon faktiskt kan teckna, säger hon. Kameran tar hand om det mesta.

Bakom kameran ska konstnären, med öga för ljus och mörker, komponera en tilltalande bild. Hon måste använda sina färgteoretiska kunskaper. Som handkolorist måste man ha kunskap om kalla och varma färger och vilken effekt de har på en scens realism.

Poinski har gått kurser i färglära, men tyckte att de komplicerade hennes intuitiva förståelse av färg. Naturen är en mycket bättre lärare, säger hon.

– När jag först började med handmåleri var mitt gräs grönt, och det var allt. Men allteftersom började jag titta på gräset och jag lade märke till det gula, det blåa och det rosa i det. När jag lade till olika färger upptäckte jag att de tillför djup. Jag nådde dit genom att titta på livet.

Två steg av manipulation

Terri Sprinklers resa började den dag då hennes fotograferande make gav henne en stor utmaning. Hon hade assisterat honom vid bröllopsfotograferingar och fotograferingar på olika evenemang, men en dag räckte han över en svartvit höghastighetskamera och uppmanade henne att ta ögonblicksbilder.

– ”Se bara till att inte rikta den mot öppna fönster. Jag förklarar senare”, minns Sprinkle att han sade.

Hon lärde sig om problemet med bakgrundsbelysta bilder senare, men en del av ögonblicksbilderna hon tog visade sig bli riktigt bra.

– Han var imponerad och jag var extatisk.

Idag är Sprinkle känd för att ströva omkring på Atlantas gator med två eller tre kameror runt halsen. Stöter on på något intressant kanske hon fångar det en gång med sin svartvita 35-millimeters analoga kamera, och sedan med en Holga leksakskamera. Holgan har en plastlins som skapar naturlig karaktär och surrealistiska stämningar.

Den mörkrumsteknik som Sprinkler föredrar ger ännu fler möjligheter till kreativitet. Hon framkallar flera versioner av sina negativ med hjälp av bromoil-processen. Bromoil utvecklades i mitten av 1800-talet och innefattar blekning och garvning med silvergelatintryck för att bränna bort bilden. Sedan tillförs bläck för litografi, vilket resulterar i en bild som påminner och en oljemålning eller kolskiss.

– Pixlar ger en plastig, stram, perfekt look. Det är underbart, men det är inte för mig. Jag gillar en kornig look. Med bromoil kan man skrapa det, slå det, piska det, vad som helst, säger Sprinkle.

Mekanisk möter manuell

Även om Poinski jobbar digitalt och Sprinkle analogt håller båda med om at alternativa fototekniker är väldigt fysiska.

– Jag älskar den praktiska erfarenheten av mitt arbete. Jag kan också skapa något i Photoshop som ser bra ut och spotta ut en utskrift, men handmåleri skapar någonting som är unikt och originellt, någonting som inte går att duplicera. Det är mycket tillfredsställande, säger Poinksi.

Nu när alla har en kamera i telefonen är det svårare för fotografer att ta plats i havet av billiga bilder. Handmålat och andra alternativa fototekniker kan vara ett sätt för fotografer att särskilja sig, även om metoderna inte är nya.

– Det finns inte så många som ägnar sig åt handmålat som det fanns förr, men teknologin kommer att få ett bakslag. Jag skulle inte bli förvånad om det går hela vägen runt. Att vi som samhälle vill ha mer hantverk.

Mer än 320 mil därifrån känner Sprinkle likadant.

– Jag föredrar att jobba med mina händer och hålla mig borta från datorn. Jag vill inte flytta pixlar. Jag vill flytta bläck eller olja eller skvalpande kemikalier. Som människor har vi ett behov av att uttrycka världen runtomkring oss. Analog film och alternativa processer gör det möjligt att göra det som är begränsat i den digitala processen, säger Sprinkle.

Terri Sprinkles influenser

Gene Laughter
”En bromoil-konstnär som nu är pensionerad. Laughter (rimmar på daughter) har inspirerat mig, inte bara för att han bemästrar denna teknik, utan också för hans vänliga, öppna sätt att instruera. Han är en av de konstnärer som inte tror på att hålla på så kallade yrkeshemligheter när han interagerar med elever eller andra konstnärer. Jag har inte träffat honom, men har haft glädjen att chatta med honom online vid några tillfällen, och han var aldrig mindre än uppmuntrande och nådig över mina fumliga tidiga försök med denna metod.”

Jill Enfield
”En bildkonstnär-fotograf som specialiserat sig på alternativa fotografiprocesser. Särskilt utsökta är hennes handmålade svartvita utskrifter, och jag har beundrat hennes arbeten i många år. Hennes artiklar och böcker om handmåleri, såväl som andra alternativa metoder, har hjälp mig något otroligt.”

Sally Mann
”För mig är hon fotografernas fotograf, tack vare hennes konstnärliga vision och talang. Hon plåtar med en 8-i-10-formatskamera, är en mästare mörkrummet och har också skapat en stor mängd arbeten med hjälp av kollodion-processen (våtplåt). Hon verkar orädd i sitt utforskande, vad hon än håller på med. Jag beundrar hennes mångsidighet som fotograf och som författare.”

Tekniksnack med Dianne Poinski

Under lågkonjunkturen 2008 satte sig många vuxna i skolbänken igen för att öka på sin kompetens. Poinski höll då kurser i handmåleri i sin ateljé. Här förklarar hon några nyckeltekniker för handmålade foton.

Jag har stor respekt för akvarellkonstnärer. Det mediet är oförlåtligt. Med fotooljor kan man börja om, om de inte hunnit torka.

Sedan finns det pasteller. Med dem är det enklare att addera pigment som subtraherar, så det lättaste sättet att förstöra en bild är att lägga på för mycket färg. Pasteller är också mer opaka än fotooljor, så det är lätt att förlora detaljerna. Men det värsta som kan hända är att du får börja om på en ny utskrift.

Det viktigaste i handmåleri är materialen. Jag ägnade ett helt år åt att testa material – papper, pigment, applikatorer och penslar i olika kombinationer. Innan jag fick kännedom om pastell i plastkopp pulvriserade jag till och med pastellkritor med ett rakblad. När jag sedan undervisade, efter alla dessa experiment, sade en elev att min materiallista i sig var värd kursen.