Låt oss ta en titt på vad de akademiska konstnärerna faktiskt gjorde i slutet av 1800-talet. Det är faktiskt när det gäller mänsklig värdighet som man hittar dåtidens verkligt stora prestationer bland konstnärer och författare.

William Bouguereau, som under sin livstid sågs som en av Frankrikes största levande konstnärer, är mitt favoritexempel, eftersom så många konstnärer beundrade och tog efter honom.

Han anklagades för att jobba enbart för sina borgerliga kunder, men sanningen är att han var stolt över att kunna måla vad han än ville måla, och efterfrågan på hans konst var så stor att de flesta målningarna var sålda redan innan färgen hade torkat.

Han var en arbetsnarkoman som målade 14-16 timmar om dagen. Han var personligt engagerad i sina anställda, elever och kollegor, och var känd för att hjälpa nästan vem som helst som behövde hjälp som han kom i kontakt med.

Alla dessa människor höll honom kär. Jag har läst många av de brev som skickades till honom. Vi har till och med några av originaldokumenten i Bouguereau-arkiven. Ett väldigt rörande exempel som jag kommer att tänka på är från en av den tidens äldre mästare, Paul Delaroche.

Delaroche föddes 1797 och var 28 år äldre, men i ett brev tackar han sin goda vän Bouguereau som hade lånat honom pengar. Han medger att han har slösat bort en del som han tjänat som han kunde ha använt för att betalat tillbaka med tidigare, och tackar Bouguereau för att ha förlängt lånet.

Bouguereau spelade också en central roll i att öppna Paris-salongen och de franska akademierna för kvinnliga konstnärer. Tillsammans med Frankrikes mest framgångsrika konstnärer – Rudolph Julian, Jules Lefebvre, Gabriel Ferrier och Robert Tony Fleury – började han 1868 att hålla regelbundna kurser för kvinnor. 1893 hade alla stora skolor kurser för kvinnor, även den välkända Academie Francais.

Bouguereau föddes 1825, efter den franska och amerikanska revolutionen, två händelser som mer än några andra förkroppsligar genombrottet av upplysningens tänkande. Bouguereau och Victor Hugo stod högst upp på listan över ledande konstnärer och författare på den tiden. Deras jobb var att dokumentera framstegen och överbygga klyftan mellan ett samhälle styrt av kungar och kejsare med gudomligt mandat och en civilisation skapad av människor och lagar, där en regering bara fick legitimitet genom folkets samtycke.

Låt mig citera Alexis De Tocquevilles ”Demokrati i Amerika”, som skrevs 1835-1840:

”Den moderna världens samhälle, som jag har försökt att beskriva, och som jag försöker göra en bedömning av, har just blivit till. Tiden har ännu inte givit det dess perfekta form: den stora revolutionen som skapade det är inte över än; och mitt i vår tids händelser är det nästan omöjligt att avgöra vad som kommer att dö tillsammans med revolutionen själv, och vad som kommer att överleva den. Den nya världen som växer fram är fortfarande halvt förbunden med resterna från den värld som håller på att tyna bort i förfall; och mitt i mänsklighetens stora förvirring kan ingen säga hur många av de gamla institutionerna och hur mycket av det tidigare sättet att vara på som kommer att finnas kvar, eller hur mycket som helt och hållet kommer att försvinna.”

Det var inte alls tydligt var vi skulle hamna, men det var klarhet som behövdes, och som var nödvändig för att människor skulle kunna organisera sina liv säkert, för bara ett fritt och tryggt folk kan bygga en civilisation som passar för kultur och konst.

Så det var konstnärerna och författarna på 1800-talet – det första århundradet av frihet – som såg det som sin plikt och sitt ansvar att organisera, dokumentera, popularisera och skydda samhällets värderingar, lagar och demokratiserade institutioner, som skulle säkerställa friheten; ett för människan helt nytt sätt att leva. Hur de utförde med dessa uppgifter skulle med all säkerhet påverka framtida generationer i flera sekel.

Detta är åttonde delen av 11 i en artikelserie som baseras på en föreläsning av Frederick Ross, grundare till och ordförande i Art Renewal Center den 7 februari 2014, Connecticut Society of Portrait Artists. Här kan du läsa del ett, två, tre, fyra, fem, sex och sju. Epoch Times står inte nödvändigtvis för eventuella åsikter som uttrycks i artikeln.