Fram tills ganska nyligen dog de gamla mästarna ut utan att ha lärt upp en ny generation – en ny generation som beskyddade, bevarade och fördjupade det som hade bevarats i så många sekel.

Jag kan nu med glädje säga att det finns en sådan generation, och det är alla vi. Vi är alla en del i det. Och de realistiska målarna idag är kulturhjältar och -hjältinnor.

Vi har alla del i att bevara och vidareutveckla en av mänsklighetens största bedrifter: bildkonsten. För bara tre korta decennier sedan fanns det praktiskt taget ingen kvar som trodde på det som vi gör nu. Men särskilt de sista tio åren har den realistiska rörelsen exploderat.

En bäck har blivit en flod av tiotusentals, till och med hundratusentals människor som engagerar sig för den realistiska bildkonsten – det borttappade universella språket. Detta språk, som kan tolka och uttrycka det senaste 100 årens idéer och utveckling – kanske det sekel som på många sätt varit det viktigaste i människans historia.

Många konstnärer idag försöker återigen att bygga på det som varit innan, på bedrifter och stor konst från det förflutna, när vi går vidare in i 2000-talet.

Förra seklet uppnådde modernismen ett faktiskt monopol, med en kontroll som nästan liknade en statlig tillsynsmyndighet.

Förra seklet uppnådde modernismen ett faktiskt monopol, med en kontroll som inästan liknade en statlig tillsynsmyndighet..

Kulturinstutionerna förbjöd i stort sett all konst från levande konstnärer som ansågs vara traditionell realism. De kontrollerade och kontrollerar fortfarande nästan alla muséer och alla konstfakultet på praktiskt taget alla högskolor och universitet i västvärlden.

Närapå all journalistisk konstkritik i tidningar och tidskrifter var lika totalt partiska. Samma sak med konstlärare och konstkurser på alla utbildningsnivåer, från förskola till högskola.

Det spelade ingen roll vart man vände sig, det gick inte att hitta en utbildning som var dedikerad till att lära ut kunskaper i traditionell realism. Konstskråna var sedan länge försvunna, och likaså de ateljébaserade skolorna.

Närapå all journalistisk konstkritik i tidningar och tidskrifter visade upp samma fullständiga partiskhet.

Det gick bara att hitta någon enstaka tråd av undervisning som fortfarande inkluderade de övningstekniker som hade använts nästan överallt fram tills i början av 1900-talet. De flesta konstavdelningar gör förvisso en läpparnas bekännelse och lär ut hur man tecknar. Vanligtvis inkluderar konstkurserna en krokikurs.

Problemet är dock att de flesta av de kursernas lärare själva inte behärskar teckningskonsten. Och samma sak gäller idag som för hundra år sedan, eller för tusen år sedan: ”Du kan inte lära ut det som du själv inte kan”.

Vanligen specialiserar sig dessa så kallade krokikurser på fem minuter långa sessioner, och det är viktigare för eleven att ”snabbt fånga posen” än att göra det rätt. Teckning som utförs väl och visar på erfarenhet avfärdas som ”överarbetade” och sägs ha ”för många linjer”.

Man behöver även långa sessioner för att lära sig att teckna – tillräckligt långa för att eleverna ska lära sig att hitta de rätta linjerna som definierar konturerna: konturer som rör sig in mot och ut från formen, konturer som möjliggör förkortning och en lyckad gestaltning. Endast genom klassisk ateljéträning kan en konstnär uppnå det som är nödvändigt för att blåsa liv i sina kreativa idéer.

Detta är andra delen av 11 i en artikelserie som baseras på en föreläsning av Frederick Ross, grundare till och ordförande i Art Renewal Center den 7 februari 2014, Connecticut Society of Portrait Artists. Läs den första, andra och tredje delen här. Epoch Times står inte nödvändigtvis för eventuella åsikter som uttrycks i artikeln.