1800-talets konstnärer och författare identifierade, dokumenterade, skyddade och bevarade upplysningstidens viktiga upptäckter och humanistiska värderingar. Den tidens författare – exempelvis Honoré de Balzac, Victor Hugo, Mark Twain och Charles Dickens – hyllas, medan konstnärerna från samma period förlöjligas och förtalas. Detta trots att de kommunicerar samma koncept och värderingar.
Tillsammans bidrog denna generation till att frige slavar, skydda miljön, stoppa barnarbete, utrota farliga arbetsförhållanden, ge kvinnor rösträtt och samma rättigheter som män, häva monopol och skydda minoritetbefolkningar.
Som tack avfärdades konstnärernas arbete. Deras metoder förnekades, man ljög om innebörden i deras motiv och nedvärderade deras prestationer. Varför? Var det för att de inte gick i riktning mot färgstänk, tomma dukar och Campbell’s soppburkar? Var det därför de kallades ”irrelevanta”?
Här har vi en av modernismens hörnstenar. Dessa 1800-talskonstnärer, som vi älskar, ses inte som ”relevanta”. (Och om de inte är relevanta så är samtida realister än mindre relevanta enligt denna standard.)
Konsten är lyckad om den utforskar de djupaste aspekterna av mänsklig erfarenhet och lyckas uttrycka det med poesi, skönhet och elegans.
Enbart verk och tekniker som förkastar bildkonstens alla tidigare definitioner och parametrar sågs som ”relevanta”. Bara de konstnärer som banade väg för abstrakt expressionism var värda att kallas ”relevanta”. Ingenting kunde vara längre från sanningen!
Meningen med konst är kommunikation. Den är lyckad om den utforskar de djupaste aspekterna av mänsklig erfarenhet och lyckas uttrycka det med poesi, skönhet och elegans. Om den är oskicklig, klumpig och självmedveten är den misslyckad.
Men att säga att akademikerna var irrelevanta för sin tid och för konstens övergripande riktning är helt fel och inkorrekt. De var faktiskt på toppen av 500 års konstutveckling på alla nivåer. Modernisterna var hindret för konstens huvudbana genom historien.
Relevans måste förstås på många nivåer. En av de viktigaste delarna i att förstå konst från vilken period som helst är att se den i dess historiska kontext.
Förstår vi 1800-talskonsten kommer vi att förstå hur den relaterar till vår värld idag.
Förstår vi 1800-talskonsten kommer vi att förstå hur den relaterar till vår värld idag. För att förstå William Bouguereau och andra mästare från 1800-talet är man tvungen att placera dem i deras samtid. Och det som hände på deras tid var inte obetydligt. Jag talar om några av de viktigaste händelserna i människans historia.
1800-talets akademiska konstnärer var inte bara ”relevanta” för sin tid och relevanta för konstens huvudfåra i konsthistorien. De var också relevanta för utvecklingen av själva konsten, eftersom dessa konstnärer arbetade vid vad som med all sannolikhet kommer att ses som det viktigaste vägskälet i mänsklig historia.
Generellt sett har konsthistorien beskrivit bildkonsten korrekt från tidig renässans fram till ungefär 1840. Konsthistorikerna har för det mesta fäst tillbörlig vikt vid det storartade och det nästan storartade, eller åtminstone noterat det. Det stämmer fram tills mitten av 1800-talet.
Från omkring 1848 och framåt kastade 1900-talets lärare ut alla normala kriterier för bedömning, beskrivning och uppteckning av konsthistorien. Nästan alla konstböcker som används sedan mitten av 1900-talet har skrivit om 1800-talets historia så att den passar den ”modernistiska” konstvärldens behov och fördomar. Den ser hela konsthistorien genom ”dekonstruktionens” lins. Viktigt, värdefullt och relevant är bara det verk som bryter mot någon regel och parameter som man tidigare hade för att värdera och uppskatta ett konstverk.
De har faktiskt skapat en extremt ologisk schism.
Konsthistorien sågs som en lång marsch från impressionismens ”genombrott”, genom en ström av olika rörelser som ledde till abstraktionen. Anhängare hyllade denna ”nya historia” med religiös iver: man såg den som den högsta av alla konstformer och konststilar. Med ett dubbeltänk från George Orwells ”1984” avskiljde man sedan analyserna från alla tidigare perioder (före 1800-talet) till en egen separat historia.
Det är som om det finns en skriftlig konsthistoria med en uppsättning parametrar, och sedan en ny konsthistoria som byggt upp sig på att förstöra 1800-talets relevans, genom att attackera de faktiska parametrarna man använde för att lovorda alla tidigare sekler. De har faktiskt skapat en extremt ologisk schism.
Detta är sjunde delen av 11 i en artikelserie som baseras på en föreläsning av Frederick Ross, grundare till och ordförande i Art Renewal Center den 7 februari 2014, Connecticut Society of Portrait Artists. Här kan du läsa del ett, två, tre, fyra, fem och sex. Epoch Times står inte nödvändigtvis för eventuella åsikter som uttrycks i artikeln.
