De klippiga bergen, havet: ömsom vilt, ömsom spegelblankt. Midnattssol, väderomslag, ljuset som spelar. Målningarna på Galleri Lofotens Hus skildrar naturkrafter, och den starka lilla människan som befinner sig mitt i dem. Galleriet hyser Nordnorges största samling av naturalistisk 1800-talskonst – en tradition som den samtida konstnären Karl Erik Harr burit vidare in i våra dagar.

Den norska författaren och fotografen Frank A Jenssen har gjort en omfattande dokumentation av ett försummat kapitel i Norges nationella historieskrivning – livet i Nordnorge. Utöver de böcker han själv har skrivit om Lofotsfiske och småvalsjakt började han tidigt att köpa in konst som skildrar ämnet.

Idag hänger flera nationella nyckelverk i hans galleri i det lilla fiskesamhället Henningsvær på Lofoten. Otto Sindings (1842-1909) originalmålning ”Från Reine i Lofoten” och Gunnar Bergs (1863-1893) ”Svolvæer hamn” för att nämna två.

 – Jag har samlat in det här för att dokumentera vad som har hänt. Måleri är på ett sätt mer lättfattligt och direkt, säger Jenssen.

Överlag är det en mycket vacker och kraftfull samling målningar som Jenssen samlat ihop över årens lopp. Flera utökta mästerverk. Historiska scener, som fortfarande finns närvarande i bergen, molnen och i havet. Tittar man ut genom gallerifönstret står klipporna kvar där, mellan samma himmel och samma hav.

Den lilla, lilla, sega människan som samspelar med naturen, eller plockas bort av en höststorm. Sorgen över de fiskare som strök med, fliten, muskelstyrkan som krävs för att ta sig över ett rasande hav. Stillheten i midnattssolen över det lilla tältlägret som fattiga fiskarnomader bygger upp av segel och trästörar, i Even Ulvings (1863-1952) ”Från marknaden i Tilrem”.

– När jag jobbar med litteratur skriver jag en sida på en timme eller två, och sedan lägger jag åtta timmar på att stryka, få ned det till det det ska vara. Också här [i tavlorna] berättas mycket mellan raderna. Fantasin sätts i rörelse när man ser en bild på torrfisken på häng.

Lofoten blev inte ”upptäckt” förrän 1870 då Otto Sinding reste hit. Innan dess hade man en annan uppfattning om platsen. Jenssen berättar om en fransk dam som reste förbi 1820 på väg till Svalbard:

– Hon reste genom kustlandet och sade att det var mycket fint här, men när det gällde Lofoten… Hon hade alltid trott att jorden var Guds skapelse, men Lofoten måste det ha varit ”nån annan” som låg bakom, alltså djävulen.

– Hon tyckte det var så fult. Men så kom Sinding upp, och Bjørnstjerne Bjørnson, som ju var en sån riktig ”hövding” i Norge, sade att Lofoten hade vacker natur.

Otto Sinding blev mycket intresserad av Nordnorges natur och folkliv. När han tillbringade hela vintern 1886 på öarna åstadkom han flera av sina mest berömda verk, som ”Begravning på Lofoten”, och ”Från Reine i Lofoten”.

Tillsammans med Gunnar Berg och Peder Balke (1804-1887) gjorde Sinding Lofoten berömt i konstnärskretsar, bland annat genom sina utställningar i Tyskland. Därmed startade det nordnorska måleriets guldålder.

– Lofoten blev ett mecka. Här har varit enormt mycket konstnärer och målat.

Trots den konstnärliga uppmärksamheten och områdets ekonomiska betydelse, får Nordnorge och fiskeriet ingen plats i den norska historieskrivningen, säger Jenssen. Nordnorges fiskehistoria nämns över huvud taget inte i norska skolböcker. Nasjonalgalleriet i Oslo har heller ingen konst av exempelvis Gunnar Berg, som är en av Nordnorges stora konstnärer.

– Nasjonalgalleriet påstår att de har en ”Svolvæer hamn” i sitt magasin, men det har de inte. Det är en bild av en annan plats i Lofoten, mycket mindre, men de kallar den för Svolvær hamn!

Denna historiska lucka gör den samtida konstnären Karl Erik Harr (1940-) till en viktig kulturbärare. I och med honom har det nordnorska måleriets guldålder förlängts, menar Jenssen. På galleriets ovanvåning finns en omfattande samling av Harrs målningar och litografier.

Harr representerar den nyromantiska skolan som uppstod på 60-talet. Han hämtar många av sina motiv från Nordland, särskilt Kjerringøy, Hamarøy, Helgeland och Lofoten.

I trappan hänger Harrs ”Femböring i oväder” som föreställer en liten fiskebåt som tar sig fram på ett rasande hav. Femböringen, den största nordlandsbåten, användes i lofotenfisket fram till 1920. Den har anor från vikingabåtarna och har använts i många hundra år. Många av dem hamnade på majbrasan när motorn kom till Norge 1905.

– Det sades om nordlandsbåten att den var förförande vacker. Egentligen var den en flytande kista, för den skulle ha de egenskaperna att den skulle kunna ros, seglas och tåla dåligt väder, men samtidigt skulle man fiska från den, så den är ganska låg. En sådan båt är full med sten i botten som ballast. Bak i båten, där sov de. 

Det är havet och ljuset i målningarna som Harr är mest känd för. Nordnorges speciella ljus har mycket att göra med fjällen som stupar rakt ned i havet, säger Jenssen.

– Harr har frågat sig: ”vad är det för slags ljus”? Han har tänkt att det var brunt och blått, men nu har han kommit på, säger han, att det är brunt och rött!

Konstvärlden har dock riktat hård kritik mot Harr. Det heter att han ”bara målar från förr i tiden”, ”bara Nordnorge” och ”bara fiskebåtar”. På det svarar han: ”Än sen då? Det är det jag vill.”

– Det han har målat mest är de här ”sjarkarna” som går ut. De här båtarna är väldigt synonymt med Nordnorge och fiskeriet. En ”sjark”, det är ett ryskt namn. Det är ingen som egentligen vet riktigt vad det betyder. Det har han fått väldigt mycket kritik för.

Samtidigt är Harr väldigt omtyckt, säger Jenssen. 

Utöver målningarna visas i galleriets lilla biograf Frank A Jenssens multimediaproduktion ”Det magiska öriket”, som bygger på hans egna fotografier från Lofoten.

Det är lätt att bli överväldigad av intensiteten och dramatiken på Galleri Lofotens Hus, som kanske kräver flera besök. Varje konstverk är en ny värld att utforska, en annan historia, kanske inte så avlägsen som man kan förledas att tro.