Låt oss ta en närmare titt på vad som har hänt med realismen. Författaren Jean-Jacques Rousseau sade: ”Människan föds fri men överallt är hon i bojor”. Byt ut ordet ”människan” mot ”konstnären” och vi har en utmärkt beskrivning av konstvärldens tillstånd i världen större delen av det gångna seklet. ”Konstnären föds fri men överallt är hon i bojor.”
Konstnärer har praktiskt taget fängslats (om än inte bokstavligt) – vare sig vi talar om ”konceptkonstens” begränsande bojor, ”dekonstruktionens” förtryck, ”chockerandets” bojor eller ”minimalismens”. Eller de andefattiga, tomma verken som beskrivs som ”abstraktas”.
De är alla bojor, ”smidda länk för länk”. Det sägs att det handlar om komposition och design, men man har för länge sedan förkastat bildkonstens alla parametrar.
Tittar vi närmare kan vi se att man större delen av förra seklet baktalade och smutskastade den viktorianska erans konstverk och dess motsvarigheter i Europa och Amerika.
Tyvärr var de mycket framgångsrika. Men under de senaste 30 åren har detta börjat förändras.
Jag minns 1980 när Metropolitan Museum gick ut med att de hängt upp några av sina finaste akademiska målningar, som hade lagrats sedan första världskriget, i den nya André Meyer-flygeln.
New York Times Hilton Kramer ledde ett mediedrev mot Met och kritiserade dem för att de vågade hänga William Bourguereau och Jean-Léon Gérôme bredvid Goya och Manet.
New York Times Hilton Kramer ledde ett mediedrev mot Met och kritiserade dem för att de vågade hänga William Bourguereau och Jean-Léon Gérôme bredvid Goya och Manet.
Jag upprördes mer av Kramers kommentarer än vad han upprördes över det som muséet hade gjort, och efter att ha misslyckats med att få tidningen att publicera min replik var jag tvungen att betala för utrymmet i tidningens kulturkategori för kunna avvisa kritiken på ett ansvarsfullt sätt.
Den publicerades två gånger, och jag fick dussintals med stöttande brev, inräknat ett från Thomas Wolfe, vars sympatier uttrycktes i hans legendariska bok ”Den målade världen”. Lyckligtvis höll Met positionerna och idag har avdelningen utökats avsevärt, även om det finns kvar undervärderade mästerverk i valven.
De senaste tre decennierna har jag och andra konsthistoriker gjort omfattande forskning och hittat överväldigande bevis för att denna periodens modernistiska beskrivningar inte är mer än lögner och snedvridningar, som blev till för att förneka all traditionell realistisk konst som producerades mellan 1850 och 1920.
Sanningen är att den konstnärliga aktiviteten exploderade under 1800-talet, på ett sätt som inte kan mäta sig med någon tidigare era.
Emile Zolas roman ”Mästerverket” var en påhittad historia om impressionistiska målare som behandlades illa av tjänstemännen i Paris Salon, som de akademiska mästarna drev på den tiden. Denna helt påhittade historia började förvånansvärt nog dyka upp i konsthistoriska texter som om det verkligen hade hänt, och än idag är kärnan i de modernistiska redogörelserna för konsthistoria mellan 1850 och första världskriget baserade på denna sagoberättelse.
Sanningen är att den konstnärliga aktiviteten exploderade under 1800-talet, på ett sätt som inte kan mäta sig med någon tidigare era.
Tusentals klassiskt skolade konstnärer utvecklade en myriad nya tekniker och utforskade otaliga nya ämnen, stilar och perspektiv som aldrig förr. De täckte närapå varje aspekt av mänsklig aktivitet. De var produkten av ökad frihet och demokrati och ökad respekt för människor. De bidrog till att sprida den växande uppfattningen att varje individ var värdefull, att alla människor föds med samma rättigheter – särskilt rättigheter till liv, frihet och strävan efter lycka.
Detta är sjätte delen av 11 i en artikelserie som baseras på en föreläsning av Frederick Ross, grundare till och ordförande i Art Renewal Center den 7 februari 2014, Connecticut Society of Portrait Artists. Här kan du läsa del ett, två, tre, fyra och fem. Epoch Times står inte nödvändigtvis för eventuella åsikter som uttrycks i artikeln.
