Det här är sista delen i en serie på 9 artiklar om mötet mellan måleri och fotografi. Övriga delar kan du allteftersom hitta under introduktionen ”Därför tvistar konstnärer fortfarande om fotografi”.

Fotografiets utbredning har i grunden förändrat hur den representativa konsten skapas och upplevs i modern tid. I artikelserien ”Vid mötespunkten” undersöker vi hur några av dagens konstnärer ser på saken.

Leslie Lienau är grundare till The Conservatory for Classical Art i Edmond, Oklahoma i USA. Skolan undervisar i metoder från den italienska renässansen och Beaux-Arts traditioner från 1800-talet.

I november 2013 lanserade Lienau iOS-appen Miira, som gör det möjligt att fota eller importera fotografier att jobba från. Med hjälp av olika funktioner kan man kartlägga en bildreferens för att lättare kunna teckna av den.

Appen kan bland annat hjälpa konstnären att exakt definiera ett objekts övergripande form med ett så kallat kuvert, och lättare förstå det rumsliga förhållandet mellan olika föremål. Med hjälp av ett rutnät kan man placera detaljerna rätt, eller överföra bilden i naturlig storlek till en duk med liknande rutnät. Med ett klick kan bilden omvandlas till svartvit för att man lättare ska kunna bedöma färgernas valörer.

För en lärare i klassisk konst är det ganska vågat att skapa en dylik app, med tanke på stigmatiseringen kring tekonologi i ateljéerna.

– Det finns så många sätt att se på denna fråga. Jag får hantera det hela tiden. Vissa traditionalister säger att det inte är bra nog om det inte görs live. Många konstnärer tycker att det är mycket svårt, säger Lienau i en telefonintervju.

Edmond, Oklahoma har runt 87 000 invånare. Bland stadens museum finns Oklahoma Art Museum och Fred Jones Jr Museum of Art på University of Oklahoma.

– Det finns några utmärkta museum, men de låter inte folk sätta upp stafflier där. Kanske är de rädda för att förstöra konstverken, så de uppmanar folk att använda skissblock.

Detta är ett problem, eftersom en del av träningen i klassiskt måleri är att kopiera gamla mästares verk. Om du någonsin har sett en person på ett museum som försöker göra en exakt kopia av en Raphael, så är det antagligen detta hon håller på med. Det är för att lära sig, inte avsett för svarta marknaden.

– Det man vinner på det är att man verkligen lär sig om processen och förstår vad som gjorde mästarna bra. Det är svårt att göra det från ett fotografi. Det bästa sättet att göra det på är på museum. Men i min stad är det svårt. Befinner man sig i New York City är det bra, då kan man gå till the Met.

Porträtt är ett annat område som det kan vara bra att ha en fotoreferens.

Förr tiden, innan fotografiet, om en konstnär fick i uppdrag att göra ett porträtt, men modellen inte hade de sex timmar i veckan som behövdes för att sitta modell, var det bästa alternativet att göra jobbet i två omgångar. Först fick den avbildade sitta modell i ateljén för de viktiga delarna – komposition, ansikte och händer. Sedan skulle konstnären klä en mannekäng som poserar på soffan för resten av porträttet.

Fotografiet erbjöd en elegantare lösning på problemet. Modellen skulle fortfarande komma dit, men sittningen skulle också inkludera fotografering, så att konstnären hade ett foto att referera till senare. Då krävdes ingen mannekäng.

Idag hör man sällan talas om att någon sitter modell för ett porträtt. Med de avbildades pressade schema, och modeller som tar mer betalt än vad många individer kan betala för, har det blivit nödvändigt att kunna måla av foton.

Ett verktyg

Miira fungerar inte bara som ett hjälpmedel när man skapar konst, utan är också en hjälp i undervisningen.

– Vi vill hjälpa konstnärer, elever och lärare. Det är verkligen svårt att lära ut ett visuellt språk genom att prata, säger Lienau.

Med Miira kan läraren på ett ögonblick ta en bild och demonstrera koncept som att göra ett kuvert, istället för att stå intill eleven, hålla fram en lutad penna och kisa, i hopp om att eleven ska se precis det som det hänvisas till.

– Den gör det möjligt för konstnärer att förstå vad de ser, och förändra sin tankeprocess. Den hjälper dig att förstå vad misstaget är.

Lienau ger ett exempel, ett porträtt hon gjorde. Någonting i modellens ansikte var fel, men hon kunde inte förstå vad det var. Med hjälp av appens guide ritade hon horisontella linjer från ena mungipan till den andra, från en näsvinge till den andra och en från pupill till den andra – och insåg att ögonlinjen var skev i förhållande till näsans och munnens linjer.

När hon såg det kunde hon undvika att göra om samma misstag i framtiden.

Valmöjlighet

Lienau är först med att säga att appen inte passar alla. Den gör inte mirakel för den som tecknar illa. I hennes skola använder man inte appen för att spåra, inte för att ta foton på krokilektionen och är inte till för nybörjare. Appen är, tvärtom, nästan värdelös för den som saknar klassisk skolning.

– Jag säger åt dem att vi ska teckna live. Jag låter dem inte använda appen förrän de vet vad det är de tittar på – och det tar vanligen ett år att bemästra live-teckning.

Men det är svårt att övertyga elever, särskilt dem som växte upp med teknologi, att strikt arbeta live. Eleverna på The Conservatory for Classial Art är allt från 6 till 85 år gamla, enligt Lienau.

Det är inte bara teckning man måste undervisa i, man måste också lära ut att se också.

Och sedan är det inköp av appar. Med så många appar som spårar, posteriserar och justerar nyans och mättnad, är det svåraste för studenterna att bestämma sig för vilken digital hjälp de ska använda sig av och varför. Allteftersom konstvärlden fortsätter att sammanflätas med teknologin kommer det bli allt viktigare att behärska båda delar.

Kuverttekniken

Kuverttekniken är en central del i Lienaus teckning, i hennes app och i ateljén. Här förklarar Lienau det grundläggande konceptet att använda ett visuellt kuvert för att utveckla en teckning.

När jag studerade för Ted Seth Jacobs på hans skola i centrala Frankrike lärde jag mig ett systematiskt förhållningssätt till att teckna från direkt observation, eller snarare teckna live. Han lärde mig hur man påbörjar teckningen genom att bygga ett ”kuvert” runt ett föremål, vare sig det rör sig om porträtt, en gestaltning eller ett stilleben.

Kuvertet kapslar in hela föremålet med en enkel geometrisk form byggd av fem eller sex raka linjesegment som skär genom varandra. Efter att kuvertet är på plats kan man lägga till andra element och former. Kuvertet är konceptuellt och på sätt och vis svårt att förstå, eftersom man måste teckna något som man egentligen inte ser.

På min blogg beskriver jag den systematiska processen som jag använder mig av för att göra porträtt och kommer att förklara hur min uppfinning, The View Frame, gör det möjligt för konstnären att faktiskt ”se” kuvertet i förväg, innan man påbörjar teckningen. Jag förklarar också hur verktyget kan användas för att mäta proportioner och se formernas justeringar.