Del 42
Vi fortsätter att undersöka idéerna bakom den häpnadsväckande förändring som såväl grundskola som högre utbildning genomgått under efterkrigstiden. Bakom de teorier som helt dominerar humanioran finns de så kallade postmodernisterna, vars idéer till stor del växte fram ur marxismen.
Ideologi” är ett nyckelkoncept inom marxistiskt influerad humaniora. Marx klumpade ihop moral, religion och metafysik under termen ”ideologi”. Han ansåg att den dominerande ideologin i ett klassbaserat samhälle var härskarklassens ideologi, och att dess värderingar inte reflekterade verkligheten som sådan, utan snarare en invertering av den.
Inom 1900-talets nymarxism anses förstörelsen av kulturen som ett nödvändigt steg i revolutionen, och i dess litteratur finns gott om referenser till ”ideologi” i den här meningen. Den ungerske marxisten Georg Lukács definierade ideologi som ”falskt medvetande”, till skillnad från ens verkliga ”klassmedvetande”. Den franske marxisten Louis Althusser lade fram konceptet ”ideologiska statsapparater” som inkluderar religion, utbildning, familj, juridik, politik, fackföreningar, kommunikation, kultur, och så vidare, som skulle fungera i samspel med den brutala egentliga statsapparaten.
Den enda acceptabla vägen framåt blir därmed ett totalt förkastande och förstörande av den existerande kulturen
Det här ideologikonceptet innehåller slug sofism. Varje samhälle eller system har brister som man bör uppmärksamma, sätta ord på och rätta till. Men Althusser och andra marxister bryr sig inte om specifika problem. I stället förkastar de systemet som helhet, baserat på att det är en struktur som har etablerats och upprätthålls av härskarklassen för att skydda sina intressen.
Misstänkliggörande är en viktig aspekt av den marxistiska fixeringen vid ideologi, och man kan se det i Althussers komplicerade ideologiska kritik. I stället för att undersöka ett arguments faktiska meriter, så bemöter man det ideologiskt, genom att anklaga avsändaren för att ha dolda avsikter eller ha ”fel klassbakgrund”. På engelska kallas den här oärliga debattekniken för ”poisoning the well”, att förgifta brunnen. Precis som man inte kan dricka vatten från en förgiftad brunn, blir en persons åsikter enligt den här logiken oacceptabla eftersom dennes karaktär anses undermålig – oavsett hur rimliga eller logiska de är. Således behöver man bara karaktärsmörda en person med rykten eller liknande för att neutralisera denne i debatten.
Althussers heltäckande koncept, de ”ideologiska statsapparaterna”, reflekterar kommunismens extrema förakt för det mänskliga samhället – den enda acceptabla vägen framåt blir därmed ett totalt förkastande och förstörande av den existerande kulturen. Det här är en manifestation av kommunismens verkliga mål – att utplåna mänsklig kultur.
Det marxistiska konceptet ” ideologi” vilar på en abstrakt, generaliserad och falsk premiss, och dess syfte är att göra sig av med traditionell moral. Marxisterna maskerar sina verkliga syften genom att uttrycka moralisk indignation, och på det här sättet har man lurat och påverkat mängder av människor.
Postmodern marxism
Efter 60-talet skapade en grupp franska filosofer det som skulle komma att bli det mest kraftfulla ideologiska vapnet för marxism och kommunism i amerikanska akademiska kretsar. De kanske viktigaste representanterna är Jacques Derrida och Michel Foucault, och statistik ger en bild av hur inflytelserika de är. 2007 var Foucault den mest citerade författaren inom humaniora, med 2 521 citeringar. Derrida återfanns på tredje plats, med 1 874 citeringar. Släktskapet mellan postmodernismen och marxismen har observerats. Vi tycker att det är på sin plats att referera till den här tankeskolan som postmodern marxism.
Att språk bär på tvetydiga och mångfacetterade lager av mening, och att en text kan tolkas på olika sätt, är något som varit allmän kännedom sedan åtminstone de gamla grekerna, eller det förkejserliga Kina.
Derridas teori om dekonstruktion kombinerar ateism och relativism på ett komplicerat vis, och överdriver språkets mångtydighet för att bryta ner även texter som har en klar och tydligt definierad innebörd.
Till skillnad från konventionell ateism uttryckte sig Derrida på filosofins språk. Det ledde till att hans synpunkter inte bara är destruktiva för tanken på en gud, utan även för koncept som rationalitet, auktoritet och mening, såsom det associeras med traditionella trosuppfattningar. Teoretiker som följer i Derridas spår dekonstruerar dessa termer. Dekonstruktionsteori, med sin fernissa av intellektuellt djup, lurade många människor och fick enorm spridning inom humaniora. Den kom att bli en av kommunismens mest potenta verktyg för att förstöra tro, tradition och kultur.
En annan mycket inflytelserik postmodern tänkare är Jacques Derrida vars teorier om dekonstruktion monterar ner allt, inklusive språket självt. Foto: Joel Robine/AP via Getty Images
Michel Foucault var under en period medlem av Franska kommunistpartiet. Essensen i hans teorier kan beskrivas som att det inte finns någon sanning, bara makt. Eftersom makten monopoliserar rätten att tolka sanningen så är allting som gör anspråk på att vara sant i själva verket hyckleri och inte trovärdigt. I boken ”Övervakning och straff” ställer Foucault följande fråga: ”Är det överraskande att fängelser liknar fabriker, skolor, baracker, sjukhus, vilka alla liknar fängelser?” Genom att likställa helt nödvändiga samhällsinstitutioner med fängelser och uppmana folk att göra revolt mot dessa ”fängelser” visar Foucault hur antisociala hans teorier är.
Beväpnade med dekonstruktion, Foucaults teorier och kritisk teori, har forskare stigmatiserat traditionen och moralen genom att relativisera allting. De drivs av axiom som ”alla tolkningar är feltolkningar” eller ”det finns ingen sanning, bara tolkningar”. De har relativiserat förståelsen av grundläggande koncept som sanning, godhet, skönhet och rättvisa, och sedan slängt ut dem som sopor.
Unga studenter som precis börjar inom humaniora eller samhällsvetenskap vågar inte ifrågasätta sina lärares auktoritet. Att hålla sinnet klart under ett konstant ideologiskt bombardemang är ännu svårare. När man väl styrt in deras tänkande mot postmodern marxistisk teori är det svårt att få dem att tänka i andra banor. Det här är en viktig orsak till att kommunistisk ideologi har kunnat löpa amok inom humaniora och samhällsvetenskap.
De har relativiserat förståelsen av grundläggande koncept som sanning, godhet, skönhet och rättvisa
Användandet av nya akademiska fält för ideologisk infiltration
I ett sunt samhälle skulle studier av kön och ras bara ha varit ett tecken på en rik och dynamisk akademisk miljö. Men efter 60-talets motkultur använde sig radikala krafter av de här forskningsgrenarna för att sprida sina vänsteridéer på universitet och forskningsinstitut.
En grundläggande premiss för genusvetenskap och andra feministiska inriktningar är att könsskillnader primärt inte är ett resultat av biologiska skillnader, utan är socialt konstruerade. Enligt de här teorierna har kvinnor som grupp länge förtryckts av ”patriarkatet”, och man vill väcka medvetenhet om detta och dessutom förändra samhället utifrån dessa teorier.
University of Missouri är ett typiskt exempel från USA. Där har man utformat sina kurser för att se frågor kring feminism, litteratur, kön och fredsforskning helt ur vänsterns perspektiv. Till exempel håller man en kurs som heter ”Outlaw Gender”, där kön ses som ”artificiella kategorier producerade av en viss kultur” snarare än något som produceras av naturen. Studenterna presenteras bara för ett perspektiv – det som fokuserar på könsbaserat förtryck och diskriminering av överskridande könsidentiteter.
Som vi diskuterade i kapitel fem hade kommunistinfiltratörer en stor påverkan på fredsrörelsen efter andra världskriget. Under de senare årtiondena har ett nytt ämne – freds- och konfliktforskning – dykt upp på amerikanska universitet. Forskarna David Horowitz och Jacob Laksin studerade över 250 organisationer som hade någon form av koppling till det här forskningsfältet. De drog slutsatsen att de här organisationerna primärt var politiska och inte akademiska, och att deras mål var att rekrytera studenter till den vänsterinriktade fredsrörelsen.
Horowitz och Laksin citerar den populära läroboken ”Peace and Conflict Studies” för att demonstrera det här fältets ideologiska motiv. I läroboken används marxistiska argument för att förklara problemen med fattigdom och svält. Författarna fördömer markägare och personer som handlar med jordbruksprodukter, och hävdar att deras girighet har lett till att hundratals miljoner människor har svultit ihjäl. Poängen med det här forskningsfältet är att undvika våld, men det finns en sorts våld som författarna inte motsätter sig, utan tvärtom hyllar, nämligen det våld som utövas i den proletära revolutionens namn.
En passage från ”Peace and Conflict Studies” lyder: ”Kuba är långt ifrån något paradis på jorden, och vissa individuella och medborgerliga rättigheter är ännu inte utbredda, men fallet med Kuba indikerar ändå att våldsam revolution ibland kan resultera i allmänt förbättrade levnadsförhållanden för många människor.” Boken nämner ingenting om Fidel Castros diktatur eller de katastrofala resultaten av den kubanska revolutionen.
Akademisk verksamhet ska vara objektiv och inte ha politiska agendor. Dessa nya akademiska fält har intagit en ideologisk hållning: Lärare inom genusvetenskap måste bekänna sig till feminismen, och lärare inom ”Black Studies” måste tro på att afroamerikanernas politiska, ekonomiska och kulturella problem helt är resultatet av diskriminering från det vita majoritetssamhället. De finns med andra ord inte till för att förutsättningslöst söka sanningen, utan för att främja ett visst ideologiskt narrativ.
De här nya forskningsfälten skapades av personer som arbetade under påverkan av kommunistisk ideologi. Målet med dem är att piska upp och utöka konflikter bland olika grupper och väcka hat, för att bana väg för en våldsam revolution. De har en begränsad relation till de personer som de faktiskt säger sig representera, såsom afroamerikaner eller kvinnor.
Detta är ett bearbetat utdrag ur artikelserien ”Hur kommunismens spöke styr världen”, skriven av ett redaktionellt team och ursprungligen publicerad i den amerikanska upplagan av Epoch Times.
