Del 40
Vi har tidigare berättat om hur utbildningen i hela västvärlden systematiskt har underminerats under 1900-talet, med USA som exempel. Vi ska nu ta en närmre titt på hur särskilt den högre utbildningen, de världsberömda amerikanska universiteten och högskolorna, påverkats av kommunism, och hur resultaten tydligt syns i dag.
Även om universitet i hela västvärlden har en kraftig lutning åt progressiva vänsterteorier, så är det kanske allra tydligast i USA, där gången är att man går direkt från motsvarande gymnasiet till en fyraårig universitets- eller högskoleutbildning. Fyra år av intensiv indoktrinering gör studenterna synnerligen benägna att anamma liberalism och progressivism. Det gör dem öppna för att okritiskt acceptera ateism och materialism. Men till skillnad från 60-talets drivna, upproriska studentledare verkar dagens studenter sällan kunna artikulera sina krav. De tycks ofta sakna sunt förnuft och resonemangsförmåga.
En tydlig reflektion av det här skedde efter att Donald Trump valdes till president 2016, då många universitetsstudenter blev så traumatiserade av den normala demokratiska processen att de var tvungna att erbjudas rådgivning och ”säkra rum”, där de kunde färglägga eller leka med klossar eller modellera. Studenter ska vara mogna och rationella, men när de stötte på en förändring som de uppfattade som negativ reagerade de med intolerans och infantilisering.
USA ses som världsledande inom utbildning, och i över ett århundrade har man varit en politisk, ekonomisk och militär supermakt. Man har spenderat mycket mer på utbildning än de flesta andra länder. Efter andra världskriget började amerikanska universitet dra till sig begåvade människor från hela världen. Dess naturvetenskapliga program är i absolut världsklass.
Omkring 18 procent av USA:s samhällsvetare såg sig själva som marxister, medan bara 5 procent såg sig som konservativa.
Men systemet står inför en kris. Nu börjar de naturvetenskapliga programmen domineras av utbytesstudenter, och andelen växer för varje år. Det här reflekterar hur den amerikanska grundskolan försämrats allt mer, och hur elevernas kunskaper medvetet har sänkts.
Nästan oavsett var man än gått på universitet eller högskola efter 1960-talet har man påverkats av kommunistiska idéer. Det är humaniora och samhällsvetenskap som påverkats mest.
Vänstervridning bland lärarna
En av de viktigaste orsakerna till att amerikanska studenter tar till sig socialistisk och kommunistisk ideologi, eller blir påverkade av radikala ideologier som feminism eller ekologism är det faktum att en stor del av personalen på amerikanska universitet är vänstersinnade. Det här är en allmän trend i västvärlden.
I en studie från 2007 med titeln ”The Social and Political Views of American Professors” visade sig 44,1 procent av de 1 417 heltidsanställda universitetslärarna som tillfrågades identifiera sig som ”liberal” (vilket i en amerikansk kontext betyder vänster; ”liberal” nedan ska inte förväxlas med klassiska liberaler), 46,1 procent såg sig som ”moderates” (vilket ungefär motsvarar ”centrister” eller ”mitten”), och bara 9,2 procent var ”conservatives” (alltså konservativa). På högskolor med inriktning på konst och humaniora var 61 procent av lärarna liberaler, och bara 3,9 procent var konservativa.
Studier utförda efter 2007 bekräftar också den här vänstertrenden bland lärare på universitet med de fyraåriga utbildningarna i USA. Amerikanska väljare kan välja att registrera sina partisympatier. En studie som publicerades av Econ Journal Watch 2016 gick igenom hur lärare i historia och samhällsvetenskapliga ämnen på 40 ledande amerikanska universitet hade registrerat sig och fann att av 7 243 lärare var 3 623 registrerade demokrater, och bara 314 registrerade republikaner, alltså motsvarande 11,5 mot 1. De historiska fakulteterna hade den mest ojämna fördelningen, där andelen var 35 mot 1 till demokraternas fördel. En studie från 1968 visade att demokraterna bland historielärarna på den tiden bara var överrepresenterade med 2,7 mot 1.
En annan undersökning av universitet med fyraåriga utbildningar som genomfördes 2016 visade att politiska sympatier bland lärare var ojämnt fördelade. Det var tydligast i nordöstra USA, i det område som kallas New England. Enligt data från 2014 gick det sex ”liberala” universitets- och högskolelärare på varje ”konservativ” i landet som helhet – i New England var förhållandet 28 mot 1.
Filosofen Herbert Marcuse blev en gudfader för 60-talets ”motkultur”. Han förutspådde den nya vänstern ”skulle återuppstå på universiteten”. Foto: Archives/AFP via Getty Images
Forskare som deltog vid ett seminarium vid American Enterprise Institute 2016 sade att omkring 18 procent av USA:s samhällsvetare såg sig själva som marxister, medan bara 5 procent såg sig som konservativa.
En studie utförd av Pew Research Center 2016 fann att av dem som genomgått den fyraåriga grundutbildningen på universitet och högskolor och studerade på avancerad nivå var 31 procent liberala och 23 procent drog åt det liberala hållet. Bara 10 procent var konservativa, med 17 procent som drog åt det konservativa hållet.
Den amerikanske senatorn Ted Cruz kommenterade den prestigefyllda juristutbildning han själv gått så här: ”Det fanns fler personer som öppet beskrev sig som kommunister [bland lärarna] än det fanns konservativa. Om du frågade [dem] huruvida det här landet borde bli socialistiskt skulle 80 procent ha sagt ja, medan 10 procent hade tyckt att [till och med] det var för konservativt.”
Kommunismen började ta sig in i det amerikanska utbildningssystemet omedelbart efter att det slagit rot i USA. Från tidigt 1900tal har många amerikanska intellektuella accepterat kommunistiska idéer, eller de fabianska, socialistiska varianterna.
Målet med denna ”långa marsch” var att förändra den västerländska civilisationens viktigaste traditioner.
Motkulturen på 60-talet producerade ett stort antal anti-traditionella studenter. Dessa påverkades i sin ungdom kraftigt av kulturmarxism och Frankfurtskolans teorier. 1973, efter att president Richard Nixon dragit tillbaka de amerikanska trupperna från Vietnam, började de studentgrupper som organiserats kring protesterna mot Vietnamkriget att försvinna från rampljuset, eftersom huvudanledningen till deras existens var borta. Men den radikalism som hade odlats i dessa storskaliga studentrörelser försvann inte.
Radikala studenter gick vidare till avancerade studier inom sociala och kulturella ämnen – journalistik, litteratur, filosofi, sociologi, pedagogik, kulturstudier och dylikt. Efter att ha tagit sina examina inledde de karriärer inom de institutioner som har störst påverkan på samhällsliv och kultur, såsom universitet, nyhetsmedier, statliga myndigheter och icke-statliga organisationer. Det som vägledde dem på den tiden var teorin om ”den långa marschen genom institutionerna”, som influerats av den italienske marxisten Antonio Gramsci. Målet med denna ”långa marsch” var att förändra den västerländska civilisationens viktigaste traditioner.
Herbert Marcuse, en filosof från Frankfurtskolan, sågs som de rebelliska studenternas ”andlige gudfader”. 1974 förklarade han att den nya vänstern inte hade dött, utan att den skulle ”återuppstå på universiteten”. Den nya vänstern lyckades inte bara återuppstå; dess långa marsch genom institutionerna var extremt framgångsrik. En radikal lärare skrev så här om saken: Efter Vietnamkriget kröp många av oss inte bara tillbaka in i våra små kontor; vi intog akademiska positioner. När kriget var över blev vi mindre synliga, och det verkade för ett tag – för de som inte var observanta – som om vi hade försvunnit. Nu är vi fast anställda, och arbetet med att omforma universiteten har börjat på riktigt.
Anställda radikaler
Termen ”tenured radicals” (alltså ungefär radikaler med fast anställning vid universiteten) myntades av Roger Kimball i boken med samma namn, som publicerades 1989. Den syftar på de radikala studenter som var aktiva i fredsmedborgarrätts- eller kvinnorörelserna på 60-talet, och senare kom att undervisa på universitet, där de fick fast anställning och professurer på 80-talet. Därifrån spred de sina politiska värderingar vidare till sina studenter och skapade en ny generation radikaler.
Somliga av dessa nya radikaler blev sedermera institutionschefer, dekaner och liknande. Syftet med deras forskning är inte att söka sanningen, utan att använda den akademiska miljön som ett verktyg för att underminera den västerländska civilisationen och traditionerna. De vill omstörta samhället och det politiska systemet genom att producera fler revolutionärer som de själva.
När de väl blivit professorer och liknande kan de delta i olika kommittéer, och har avsevärt inflytande över anställningar, akademiska standarder, val av ämnen för avhandlingar och inriktning på forskning. De har gott om möjligheter att använda sin makt för att exkludera kandidater som inte följer deras ideologi. Av det här skälet har de som är mer traditionellt sinnade och undervisar och forskar med mer traditionella metoder kommit att marginaliseras. När den äldre generationen professorer går i pension kommer de som ersätter dem att mestadels också vara vänsterintellektuella, som har indoktrinerats med kommunistiska idéer.
Gramsci delade upp intellektuella i två läger: traditionella intellektuella och organiska intellektuella. De förstnämnda utgör ryggraden i upprätthållandet av traditionell kultur och social ordning, medan de organiska intellektuella tillhör nya klasser eller grupper och spelar en kreativ roll i kampen om hegemoni. ”Proletariatet” använder organiska intellektuella på sin väg till att uppnå kulturell, och så småningom politisk, hegemoni.
Många radikala professorer definierar sig själva som ”organiska intellektuella” som motsätter sig det nuvarande systemet. Liksom Gramsci följer de det marxistiska axiomet: ”Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den.” På det här viset handlar utbildning för vänstern inte om att överföra essensen av kunskap och mänsklig civilisation, utan att förbereda studenter för radikal politik, social aktivism och ”social rättvisa”. Efter att de har tagit examen och gått ut i samhället uttrycker de sitt missnöje med det nuvarande systemet genom att göra uppror mot traditionell kultur och uppmana till våldsam revolution.
Detta är ett bearbetat utdrag ur artikelserien ”Hur kommunismens spöke styr världen”, skriven av ett redaktionellt team och ursprungligen publicerad i den amerikanska upplagan av Epoch Times.
