Bödel användes i folkligt tal.

Skarprättare och mästerman var mer formella titlar.

Profoss var en person med en funktion mittemellan fogde och bödel. Sockenprofossen utdelade spöstraff, vaktade fångar under transport och höll ordning på byastämman.

Rackare var en hjälpreda till bödeln, en dräng som utförde arbetet som följde efter en avrättning, till exempel att gräva ner den döde.

Avrättningar utanför storstäderna var ovanliga. Yrket som bödel var därför sällan en heltidstjänst utan snarare ett extraknäck. I Norrland hade man som mest en bödel per län.

Halshuggning var den vanligaste avrättningsformen. Tjuvar kunde bli hängda, medan andra som dömdes till döden blev halshuggna.

Dödsstraffet i fredstid avskaffades i Sverige 1921 och i krigstid 1973.

Mer läsning av Mattias Johansson i nättidskriften ”Västerbotten förr och nu”: ”Jacob Gyll – sockenprofoss och bödel”, ”På jakt efter norra Norrlands bödlar” och ”Döden i Lappland – om dödsstraff i de svenska lappmarkerna”.