Jag reagerade när Janne Andersson häromveckan offentligt deklarade att hans tränarbana är över. Var det där verkligen nödvändigt? Stilenligt var det. Men nödvändigt? Nej. Tiden har gått och han var passé.
Enligt egen utsago hade han fått nog redan i somras. Han satt på Örjans vall i Halmstad och såg sitt gamla lag ligga under mot AIK. Han vände sig till sin fru: ”Jag får ångest av att se Magnus [Haglund] där nere. Jag har gjort det där hundra gånger, jag vill inte göra det igen. Aldrig mer.” Så pass illa var det alltså. Han satt där och undrade hur han hade kunnat hålla på med tränarjobbet så länge. ”Det var den dagen polletten trillade ner”, konstaterade han.
Jag skulle säga att han hade befunnit sig i förnekelse under en längre period. Det var på Örjans vall han erkände allt för sig själv, allt det som under så lång tid lyst igenom.