Elskatten är inte bara för hög – den är ett symtom på något större. Vi har en politisk kultur där staten vant sig vid att ta ut mer utan att leverera mer. Där skattesänkningar omedelbart måste ”balanseras”, inte genom minskade utgifter utan genom att höja skatten någon annanstans. Som om det vore otänkbart att staten själv skulle dra ner på sin konsumtion.
I takt med att elpriserna skenat har hushållens situation blivit allt mer desperat. Människor fryser i sina hem, skär ner på livsnödvändiga kostnader – medan staten tjänar miljarder på exakt samma kris. Elskatt och moms står för nästan hälften av elräkningen. Det är inte bara orättvist. Det är cyniskt. Detta är inte en slump. Det är en konsekvens av ett system där budgetdisciplin betyder att medborgarna ska hålla igen – inte staten. Politiker pratar om ”balanserade reformer” och ”ansvarsfull finansiering”, men det gäller aldrig de egna utgifterna. I stället har vi skapat ett system där nästan varje försök att sänka skatten möts med hot om nedskärningar i vård, skola eller omsorg – samtidigt som byråkratin växer, projekten sväller och bidragssystemen byggs ut utan eftertanke.
Ta till exempel fritidskortet – ett nytt statligt bidrag som ska ge barn och unga möjlighet att delta i fritidsaktiviteter. Syftet är förstås gott, men det är också en reform som riskerar att bli både dyr och ineffektiv. Fördelningen är svår att styra rättvist, administrationen blir omfattande (minst 25 procent av utgifterna för subventionerna försvinner i administration) och det finns frågetecken kring vilka långsiktiga effekter man faktiskt uppnår. Samtidigt säger samma politiker att det inte finns utrymme för att sänka elskatten utan att höja andra skatter. Men om det finns pengar till nya riktade bidrag med tveksam träffsäkerhet – varför skulle det inte finnas utrymme för att sänka en bred, regressiv skatt som påverkar alla? Det handlar om prioriteringar, inte om resursernas storlek.
