Den sociala ingenjörskonsten har rotat sig i samhällskroppen som en mirakelkur. Vi matas med luftpastejer som sägs kunna förebygga precis allt – från klimathot till klotter och cyberattacker, för att inte tala om gängkrig och arbetslöshet. Vi ska förebygga bort allt som är skadligt för miljö, hälsa, trivsel, säkerhet och moral. Vi pådyvlas ett uttjänt politiskt system.

Nästan dagligen översköljs vi av oroväckande nyheter om det svenska statsskickets brister. Skola, vård och omsorg, brottsbekämpande och rättsvårdande instanser, lokaltrafiken, järnvägsnätet, elförsörjningen och annan nödvändig infrastruktur hänger som lösa trådar i samhällsvävens trasiga maskor. Men medborgarna sitter kvar på sina rangliga läktare och beskådar matchen mellan de politiska blocken, där beskyllningarna om vem som orsakat förfallet sparkas fram och tillbaka. Ändå är det en match som ingen kan vinna, eftersom bägge lagen har varit med om att rigga spelet och allt de åstadkommer är självmål.

Spelet om regeringsmakten förändrar nämligen ingenting i grunden. Det enda politikerna underhåller är myten om ett Sverige som inte längre finns, en svensk modell som designades i samförstånd mellan socialdemokratin och högern under Sveriges industriella blomstring, då arbetets söner och industrins herrar tillsammans kunde njuta frukterna av efterkrigstidens stora ekonomiska uppsving, och framtidstron ännu inte hunnit grumlas av den oljekris som väntade runt hörnet.