Numera hörs från proffstyckare ofta krav på införande av ett elområde. Skälet skulle vara att det är orättvist att södra Sverige betalar ett högre pris för elen än norra. Men i elpriset finns också nätavgifter, där Ånge toppar ligan och en villaägare betalar 25 000 kronor mer per år än sin gelike i Mölndal, bara för att få elen levererad, för att inte tala om ett kallare klimat.

En krispig vintermorgon i Jokkmokk knarrar snön under skorna på kvinnan som är på väg för att dra ut motorvärmarkabeln och starta bilen. Det är minus 30 grader ute och inne i husen går bergvärmepumpar med elpatroner och vedpannor för fullt. Samma januarimorgon är det tre plusgrader i Malmö. Cykelbanorna är blöta och en kall bris gör att cyklisten, som framåtlutad åker förbi på väg till jobbet, har dragit igen blixtlåset på vindjackan. Medan elementen är ljumma i Skåne, kräver kylan i Lappland inte bara energi utan även effekt. Köldknäppen har stor betydelse både för förbrukningen och slutsumman på elräkningen. Det förstår alla, men när rättvisa elpriser debatteras stannar det vid elprisområden. Den större bilden blir plötsligt ointressant. Är det rättvist?

I Jokkmokk produceras mer än tio procent av hela Sveriges elbehov genom vattenkraften i Luleälven. Dessutom genereras el från de stora vindkraftsparkerna i området. Malmö kommun producerar ungefär tio procent av det behov som de själva har – resten måste importeras från andra delar av landet, inte minst från norra Sverige.