Del 41. (Läs seriens första del här)

I denna del går vi in djupare på hur den akademiska traditionen i väst, med USA som främsta exempel, helt omformats och förändrats i grunden av marxistiskt, postmodernistiskt och psykoanalytiskt influerade idéer. Särskilt humaniora har drabbats hårt av detta, inte minst litteraturvetenskapen.

Marxism-leninism är den vägledande ideologin för varje ämne i kommunistländer som Kina, men i väst står den akademiska friheten i centrum. Man ska följa etiska och akademiska normer, men akademin bör inte favorisera några särskilda intellektuella trender. Men sedan 30-talet har socialism, kommunism, marxism och Frankfurtskolan tagit över den högre utbildningen i USA och kraftigt förändrat humanioran och samhällsvetenskapen.

Revolutionär diskurs dominerar humanioran

Författaren Bruce Bawer frågade en gång historikern Alan Charles Kors vid University of Pennsylvania om de tre personer han ansåg hade djupast påverkat humanioran i USA. Utan att tveka nämnde Kors tre författare och tre specifika böcker: Antonio Gramscis ”Anteckningsböcker från fängelset”, Paulo Freires ”Pedagogik för förtryckta” och Frantz Fanons ”Jordens fördömda”.

Den italienske marxisten Gramsci har vi redan berört i tidigare kapitel. Freire, en brasiliansk pedagog, avgudade Lenin, Mao, Castro och Che Guevara. Hans ”Pedagogik för förtryckta” publicerades 1968 och kom på engelska två år senare, och den är obligatorisk kurslitteratur på amerikanska akademiska institutioner.

Vad som dock är tydligt är att marxism, Frankfurtskolan, freudiansk teori och postmodernism kommit att dominera fältet.

Bawer citerar pedagogen Sol Stern, som sade att ”Pedagogik för förtryckta” inte handlar om specifika pedagogiska problem, utan är ”ett utopisk politisk traktat som uppmanar till störtandet av kapitalismens hegemoni och skapandet av klasslösa samhällen”. Freires arbete bara upprepar en viss åsikt, vilket är att det bara finns två sorters människor i världen: förtryckare och förtryckta. De förtryckta bör således förkasta den utbildning de får av förtryckarna, väckas upp ur sitt eländiga tillstånd, och fås att göra uppror.

Fanon föddes på ön Martinique i Karibien, och deltog i kriget mot det franska kolonialstyret i Algeriet. Hans arbete ”Jordens fördömda” publicerades 1961, med ett förord av den franske existentialisten och kommunisten Jean-Paul Sartre. Sartre summerade Fanons teorier så här: Västerländska kolonialister är ondskan förkroppsligad, medan icke-västerlänningar har en inneboende ädelhet som kommer av att de har koloniserats och exploaterats.

Fanon uppmuntrade människorna i kolonierna att revoltera mot den koloniala härskarklassen, och att man måste samlas runt våldet. På den individuella nivån är våldet en renande kraft, menade han. ”Det befriar infödingen från dennes mindervärdeskomplex och desperation och inaktivitet; det gör honom orädd och återupprättar hans självrespekt.”

Sartre skrev i förordet: ”Under revoltens första dagar måste man döda: att skjuta en europé är att slå två flugor i en smäll, förstöra en förtryckare och den han förtrycker på samma gång: kvar finns en död man och en fri man; överlevaren känner för första gången nationell mark under fötterna.”

Gramscis, Freires och Fanons idéer är bedrägliga narrativ som uppmanar människor att se på historien och samhället genom klasskampens glasögon. När väl klasshatets gnista tänts i deras hjärtan lär sig studenterna att förakta och bekämpa samhällets normala strukturer och funktioner, och den naturliga lösningen är uppror och revolution.

Vilken särskild teoretiker eller tankeskola som haft störst påverkan på humaniora och samhällsvetenskap på amerikanska högskolor är något som debatteras. Vad som dock är tydligt är att marxism, Frankfurtskolan, freudiansk teori och postmodernism kommit att dominera fältet.

Kommunistisk teori genomsyrar akademin

Sedan 1960-talet har litteraturvetenskapen i USA genomgått ett fundamentalt paradigmskifte, som påverkar alla dess underavdelningar, som engelsk litteratur, fransk litteratur och komparativ litteraturvetenskap. Traditionellt har litteraturkritiker uppskattat de moraliska och estetiska värderingarna i de klassiska verken, och sett litteratur som en viktig resurs för att bredda läsarens horisonter, utveckla moralisk karaktär och kultivera en intellektuell smak. Av princip är därmed den akademiska litteraturteorin underordnad själva litteraturen; den är ett hjälpmedel för att förstå och tolka den.

Under motkulturen på 1960talet uppträdde olika nya litteraturteorier i den akademiska världen, under påverkan av populära trender inom filosofi, psykologi och kultur. Förhållandet mellan teorin och litteraturen kastades om, och de faktiska litterära verken var nu bara ett material för att bevisa och bekräfta moderna tolkningsmetoder.

Vad är själva substansen i dessa teorier? De rör samman traditionella akademiska discipliner som filosofi, psykologi, sociologi och psykoanalys och presenterar en skev bild av samhället och kulturen. Som litteraturteoretikern Jonathan Culler uttrycker det: ”Teorin är ofta en aggressiv kritik mot förnuftsbaserade uppfattningar och dessutom ett försök att visa att det vi tar för givet som ’sunt förnuft’ faktiskt är en historisk konstruktion, en viss teori, som kommit att bli så naturlig för oss att vi inte ens ser den som en teori.”

Ett annat sätt att uttrycka det på är att de moderna akademiska teorierna förminskar, kastar om och förstör den traditionella förståelsen av vad som är rätt och fel, gott och ont, vackert och fult, inom kontexter som familj, religion, tro och etik, och ersätter dem med ett mörkt system som saknar positiva värden.

Om man skalar bort det snåriga akademiska utanverket är dessa ”teorier” mest bara ett mischmasch av klassisk marxism och nymarxism, Frankfurtskolan, psykoanalys, dekonstruktion, poststrukturalism och postmodernism. De formar en axel, vars mål är att förstöra den mänskliga civilisationens själva fundament, och de fungerar som ett kamouflage för kommunismen, under vilket den kan ta sig in i den västerländska akademiska världen. Sedan 1960-talet har kommunismen gjort snabba genombrott inom bland annat litteraturvetenskap, historia och filosofi, och etablerat en dominerande ställning inom humaniora och samhällsvetenskap.

"Teori" i den här betydelsen, är i stort sett detsamma som "kritisk teori". Dess senare varianter innefattar kritiska studier inom juridik, ras, kön, samhälle, vetenskap, medicin och så vidare. Att den så totalt präglar allting visar hur kommunismen framgångsrikt expanderat till forskning och högre utbildning, där den förstör ungdomar med ett förvridet tänkande, och banar väg för mänsklighetens förstörelse.

Västerländsk nymarxistisk litteraturkritik är som ett virus som blir starkare och dödligare genom konstant mutation.

Politisering av litteraturforskning

Ur en marxistisk litteraturkritikers perspektiv ligger en litterär texts värde inte i dess inneboende värde som ett konstverk, eller som ett kärl för att överföra kunskap, utan i hur den reflekterar den härskande klassens ideologi, eller dess ställning till frågor som vänstern betonar, som genus och ras. Ur det här perspektivet har klassikerna inget värde alls. En framstående amerikansk marxistisk litteraturteoretiker förklarade att den politiska tolkningen av litteratur utgör ”den absoluta horisonten för all läsning och all tolkning”.Med andra ord ska alla litterära verk tolkas som politiska allegoier, och enbart när de djupare meningarna kring ras, genus, eller sexuellt förtryck blottläggs kan ens förståelse anses som djup eller kvalificerad.

Människor från kommunistländer är bekanta med den här sortens dogmatisk litteraturkritik. Kinas kommunistledare Mao Zedong sammanfattade den stora kinesiska klassikern "Drömmar om röda gemak" som "fyra familjer, hård klasskamp, och några dussin människoliv".

I kommunistländer har litterära diskussioner inte heller alltid varit civiliserade debatter i elfenbenstorn. De har ibland varit starskott för blodig kamp. Den tio år långa, brutala kulturrevolutionen på 1960- och 1970-talet i Kina började med en officiell kritik av ett litterärt verk. 

1959 fick den framstående historikern Wu Han rådet av en av partiets högsta propagandister att han borde studera historiska figurer och skriva om dem, efter att Mao uppmanat till att man borde lära av den ärlige och rättfärdige ämbetsmannen Hai Rui, som levde under Mingdynastin. Wu skrev en pjäs om hur Hai Rui vågade kritisera kejsaren och fängslades för det, vilken var klar 1961.

Flera år senare, den 10 november 1965, publicerade en Shanghaitidning en kritisk recension av pjäsen, som hade planerats av bland annat Mao och hans fru, Jiang Qing. Den hävdade att pjäsen anspelade på Peng Dehuai, en general i Folkets befrielsearmé som hade rensats ut för sin kritik mot Maos politik. Mao var försvagad efter den stora svälten, som orsakades av hans misslyckade kampanjer, som ”Det stora språnget”, och han använde kritiken mot pjäsen om Hai Rui som ett medel för att dra igång kulturrevolutionen, för att återupprätta sin prestige.

De kinesiska kommunisternas grovhuggna tolkningar av alla litterära verk i termer av klasskamp står dock i stark kontrast till den mycket mer subtila marxistiska litteraturkritik som växt fram på västerländska universitet. 

Västerländsk nymarxistisk litteraturkritik är som ett virus som blir starkare och dödligare genom konstant mutation. Den anammar andra teorier och anpassar dem för att använda som vapen. Den monterar ner, stympar och sätter ihop de stora västerländska klassikerna igen. Man använder en sofistikerad och svårbegriplig jargong, men i slutänden handlar det vanligen om att rikta anklagelser om fördomar mot utsatta grupper, kvinnor eller etniska minoriteter.

Moderna kritiker benämner dessa verk som tillhörande den härskande klassens överbyggnad, och beskriver gärna hur de bedövar massorna inför det förtryck de utsätts för, och hindrar dem från att utveckla ett genuint, revolutionärt klassmedvetande.

Den engelske filosofen Sir Roger Scruton sade: ”De nya litteraturteoretikernas metoder är i själva verket vapen för omstörtning: ett försök att förstöra den humanistiska utbildningen inifrån, att bryta de kedjor av sympati som binder oss till vår kultur.”

Detta är ett bearbetat utdrag från den kinesiska boken Hur kommunismens spöke styr världen, skriven av ett redaktionellt team på den kinesiska utgåvan av Epoch Times.