Det är något speciellt med att ha funnit sin plats på jorden. I vårt samhälle finns det dock tendenser till att lägga sig i alldeles för mycket, och kanske glömmer man då bort att enskild egendom tillhör individen.

Jag har en tydlig dragning åt att vara självständig, att rå mig själv, sköta mig själv och själv bestämma vad mitt liv ska innehålla. Detta är på många sätt grundläggande för vårt samhälle, att vi har individer som tänker på olika sätt, som agerar efter sin egen moral och som kämpar hårt för det som just de tror på.

I denna självständighet ingår ägandet, att äga sitt eget hus och att ha en plats som man kan kalla sin egen. Jag vet inte om det har med känslan av trygghet att göra eller om det helt enkelt är ett sätt att sätta upp tydliga gränser, skapa en värld som ingen får göra intrång på.

Ibland möter jag människor som tycker att denna typ av ägande är egoistiskt – varför ska just jag ha ensamrätt över en plats? Tillhör inte jorden hela dess befolkning? Men ägande handlar inte bara om gränsdragningar angående vad som tillhör olika människor utan också om gränsdragningar i ansvar.

Om jag äger ett hus och en trädgård vet jag vad som är mitt ansvar. Jag kan långsiktigt planera för hur just denna bit mark ska utvecklas, och jag har också ansvar för att den utvecklas åt rätt håll.

När vi delar upp världen delar vi också upp ansvar, och jag har nog ett stort behov av att känna att jag tar på mig ett tydligt och lagom stort ansvar. Tar jag väl hand om vårt hus, familjen och arbetet så är jag en grundläggande del av att göra världen till en bättre plats.

Det är troligtvis också därför jag blir så irriterad när jag inser att jag inte alls får göra vad jag vill på min mark.

Jag ska sätta upp ett altantak. Jag har bestämt hur själva stommen ska byggas, pratat igenom mina tankar med vänner och kunnigt folk på bygghandeln, jag har gjort en skiss på hur det ska se ut och det är dags att sätta i gång.

I mitt byggande arbetar jag vanligtvis utifrån enkla skisser, och under arbetets gång gör jag små förändringar utefter vad jag anser blir bäst. Ska bjälkarna sågas snett i framkanten för att ge ett lättare intryck? Kanske ska jag låta taket gå lite längre fram eller ska jag trots allt ha hängrännor?

Jag har efter mycket jobb lyckats skaffa mig en egen plats på jorden, en plats jag ska ta ansvar för resten av mitt liv.

Men så fungerar inte vårt samhälle. Innan jag startar byggprocessen ska en skalenlig ritning i samtliga berörda vinklar uppföras. I mitt fall framifrån, från vänster och höger sida samt ritningar uppifrån utifrån planritning och situationsplan. Förutom detta krävs en kontrollplan där jag styltar upp vem som har ansvar för och på vilket sätt mitt altantak ska kontrolleras utifrån ett hållbarhetsperspektiv.

Jag drar ett djupt andetag när det i en efterfrågan om kompletteringar står att jag specifikt måste ange hur jag ska ta hand om restavfallet efter bygget. Jag tänker att min handläggare kanske inte främst arbetar med att handha byggnationer av altantak, och beskriver i ett lätt frustrerat tillstånd hur jag kommer att åka med skräpet i privat bil och slänga det i rätt containrar på återvinningsstationen.

Här någonstans dör min skaparlust. Jag har efter mycket jobb lyckats skaffa mig en egen plats på jorden, en plats jag ska ta ansvar för i resten av mitt liv. Den är också min, den tillhör inte byråkratin.

När bygglovet till slut blir godkänt är det inte utan krav och i meddelandet deklareras tydligt: ”Åtgärden ska utföras enligt de ritningar som tillhör beslutet. Inga ändringar får ske utan att dessa har godkänts av samhällsbyggnadsnämnden.”

Jag har lämnat in ritningar som stämmer med det jag vill bygga men funderar ändå på om jag inte ska ändra något. Kanske i ren trots mot ett galet system eller bara för att återfå känslan av frihet, känslan av att det faktiskt är mitt hus, min plats på jorden.

Kontakta journalisten: [email protected]