En dag som alla andra. Jag gick ut till bilen, satte mig bekvämt tillbakalutad och startade radion för att höra morgonnyheterna. Strax efter Klarastrandsleden bromsade bilarna framför mig in, och den första naturliga reaktionen var förstås missnöje över medtrafikanternas brist på samspel som skapar onödiga inbromsningar.
Den andra filen står tvärstilla, och jag drar en snabb suck av lättnad över att för mig är det bara en så kallad ”tittkö”. Men vad jag får se är ett stort antal räddningsfordon som bildar en mur mot trafiken, och i mitten av all aktivitet ser jag bara att ambulanspersonal sysslar med ett bylte. Ingenstans ser jag någon person, men filtarnas form och vårdarnas händer visar att där på båren mitt på vägen finns en människa.
Blicken byter fokus och nu ser jag motorcykeln, utan framhjul.
Nu sitter jag inte längre bekvämt och radions skval är inte alls intressant. Inga riktiga tankar formas utan bara en känsla av uppgivenhet. Nu kan jag bara gissa vad som hände: en ung man chansade mellan två bilar i morgontrafiken och kom för nära, olyckan var ett faktum innan någon hann reagera. Kanske var någon av bilförarna en person som precis likt mig bara satt och slölyssnade på radio och slentrianmässigt framförde sitt fordon. Som bilförare ser man dem ibland, motorcyklisterna som kryssar mellan bilarna, som en slags sport, vilken denna gång slutade i en katastrof.
Konstigt nog finns inga hinder för att köra för fort, det är fritt fram att trycka så hårt jag vill på högerpedalen utan att det vare sig plingar eller piper.
Jag själv är förskonad, inga svåra olyckor har kantat mitt liv. Endast en gång i min barndom sladdade föräldrarnas bil av landsvägen och ut på en åker. Allt gick ganska lugnt till, bara min mors röst hördes när hon ropade till sina barn att hålla i sig! Hålla i sig i vad? Den gången gick det bra, vi missade både telefonstolpar och mötande trafik. För många andra är det inte så lyckosamt. 210 personer omkom i trafiken förra året, en statistik som legat ganska jämt de senaste åren. I länder som Indien och Kina är statistiken sorgligare, trots att så många färre har bil där, relativt sett.
Trafikverket har som vision att noll personer ska drabbas av svåra olyckor i trafiken, och genomför säkerhetsmässiga förbättringar som mitträcken, cirkulationsplatser och fartkameror. Lustigt nog kritiseras visionen av ett fåtal med hänvisning till att då blir våra hem farligare än trafiken, men vem säger att man inte ska få ha visioner? Tack och lov är ändå antalet drabbade betydligt färre nu än exempelvis på 1970-talet, som var en mörk tid för trafiksäkerhet. Så enkla och knappt kostbara lösningar som säkerhetsbälten och nackkuddar har hjälpt betydligt.
Hur säker tekniken än är, är det vi människor som framför våra bilar, och vi kan lätt missa eller luras av situationen. Tekniken kan hjälpa oss att uppmärksamma och korrekt tolka tecknen i trafiken. Min bil är fullproppad av dessa små hjälpmedel, sensorer plingar när jag är för nära hinder, farthållaren är adaptiv och kan själv reglera avståndet till framförvarande fordon. Anser systemet att bilen framför bromsar hårt, uppmanas jag med ett ilsket tjut att också bromsa!
Konstigt nog finns inga hinder för att köra för fort, det är fritt fram att trycka så hårt jag vill på högerpedalen utan att det vare sig plingar eller piper. Möjligen kan en informativ text av typen ”ECO-tips: fullgas ökar bränsleförbrukningen” visas. Bara en biltillverkare har infört en maximal hastighet på sina bilar, alltså en lägre hastighet än vad de annars skulle kunna gå i. Nu är gränsen 180 km/h så nästan ingen av oss vanliga pendlare kommer ens att märka detta.
Den mörkare sidan av oss människor tar överhand hos personer som väljer att framföra fordon trots att de är berusade eller på annat sätt olämpliga för uppgiften. Ursäkterna är lika många som missdådarna, de skulle bara si och så. Än mer nattsvart är det när bilen används som ett vapen för att utföra ett terroristbrott eller i en suicidal situation – där måste samhället kunna försvara och förhindra innan dåden är en realitet.
Just nu är fokuset på miljön stenhårt, bilismen pekas ut som något fruktansvärt som med alla medel måste bekämpas. Vi vanliga pendlare eller proffsbilister ser det inte så, våra fordon är ett nyttigt verktyg som ger oss ett yrke och gör samhället en stor tjänst. Man kan bli lite avis när man tänker på femtiotalets framtidspositiva reklam, där bilar var vackra frihetsmaskiner.
Kontakta skribenten: [email protected]
