När jag var barn brukade mamma kalla mig för ett litet troll. Och det kanske jag var, för naturen var mitt rätta element. Mamma fick till och med lyfta ut pottan till mig, så att jag kunde sköta mina behov utomhus.
Under mina första levnadsår ville jag i princip aldrig gå in. Inte hade jag väl tid att gå in för att äta eller gå på toaletten, när morfar behövde hjälp med att plocka röda vinbär? Hur mycket jag verkligen hjälpte morfar kan jag dock inte redogöra för. Kanske hamnade det mer bär i min mun än i korgen. Mätt av bären satte jag mig på pottan och funderade över tillvaron. Kanske funderade jag över hur det kom sig att just jag hade fått det så bra.
Om somrarna brukade jag be om att få bada i vattentunnan, så länge jag var tillräckligt liten för att få plats i den. Grannpojken ville ibland vara med. Då fick han sin egen tunna, för vi hade ju två. Sedan stod vi där bredvid varandra och skvalpade några minuter och lekte att vi var skeppsbrutna ute på det stora havet. Men snart var vi nöjda och ville leka något annat. Efteråt brukade vi sätta oss på den stora trappen till ytterdörren och äta varsin jättestor vaniljglasstrut, som mamma köpte i storpack. Men grannpojken kunde också vara stygg mot mig ibland, och då fick han gå hem till sig utan glass. Dessutom hade han en ovana att kissa på enbusken vid garageuppfarten när han kom på besök. Själv brukade jag tycka att han var rolig med sina påhitt, att det var underhållande att han gjorde sådant man egentligen inte fick göra. Men lika roligt var det nog inte för enen, som med tiden blev både sur och brun. Sedan kom morfar med sågen och spettet och vips, så var till och med stubben borta.
Hur mycket jag verkligen hjälpte morfar kan jag dock inte redogöra för. Kanske hamnade det mer bär i min mun än i korgen.
Morfar och jag var såta vänner och arbetskamrater i trädgården. Jag hjälpte honom att vattna med min lilla vattenkanna, och vi räfsade gräs och löv tillsammans. Det finns ett underbart fotografi på oss där vi står med räfsorna i handen bland de brokiga höstlöven. Arbetsoverallerna har vi på oss. Vi ser så stolta och nöjda ut.
Ja, morfar kallade det alltid för att han arbetade i trädgården, vilket ibland kunde irritera oss andra, för han var ju faktiskt pensionär sedan många år. Och det var inget krav att han skulle sköta trädgården åt sin dotter. Men det var samtidigt en stor trädgård där det fanns mycket att göra. Morfar älskade att vara där. Trädgårdsskötseln påminde honom om hans barndom på lantgård i Småland. Och det var faktiskt han som en gång anlagt hela trädgården, mamma hade gett honom fria tyglar från början. Därför hade han också utformat den efter sitt barndomshem. Den lilla björkdungen fanns där, den gammaldags röda brunnen likaså. I trädgårdslandet odlade vi potatis, morötter, rödbetor, palsternackor och till och med ärter ett år. Men de blev tyvärr uppätna av någon glupsk insekt innan vi själva hann ta för oss av dem.
Varje vardagsmorgon cyklade morfar glatt hemifrån för att få arbeta. Han hade alltid kepsen med flygemblemet på, den som påminde honom om hans arbetsliv i flygvapnet. På helgen arbetade han sedan vidare i sin egen trädgård. Det var egentligen bara på söndagarna och vid högtider som jag såg honom i något annat än arbetskläder.
Länge hyste jag drömmar om att köpa tillbaka hans barndomshem och överraska honom, men så blev det aldrig. När vi senast var där, var markerna alldeles igenvuxna. Skogen har tagit över där åkrarna en gång fanns. Bromsarna var stora som humlor och surrade ilsket kring oss.
Kanske gav morfar mig en del av sin barndom till skänks, genom att jag fick leka i en trädgård som var så lik den plats där han själv vuxit upp. Och samtidigt gjorde han min barndom lika varm och öm som hans egen. Jag har honom att tacka för så mycket, min fina, högt älskade morfar.
Kontakta skribenten: [email protected]
