I den 1 500 år gamla boken ”Filosofins tröst” diskuteras frågor om godhet, ondska, fri vilja och evighet. Genom att klarlägga verklighetens natur finns en förhoppning om att nå inte bara tröst utan även sinnesfrid. Dess författare, Boethius, skrev boken i väntan på sitt dödsstraff. Bertil Cavallins översättning finns nu i nyutgåva, utgiven på Bokförlaget Faethon.
Boethius befinner sig i ett gränsland mellan det antika och kristna tänkandet. I ”Filosofins tröst” möter han filosofin i egen person, gestaltad som en kvinna. Hon talar förvisso om den monoteistiska kristna Guden – även om Jesus inte omnämns – men gör det på ett sätt som snarare för tankarna till stoicism och platonism.
Varför behöver Boethius då filosofins tröst? Hans situation lär ha skapat ett behov av tröst, eftersom boken är skriven i hans väntan på döden. Han var en romersk statsman som – enligt egen utsago – falskeligen anklagades för högförräderi. Genom att ägna sig åt politik i Rom – och kanske var och närhelst det sker – hamnar man lätt i en smutsig värld, vars konflikter kan vara ödesdigra.