Del 2 (Läs del 1 här)

Vi hänvisade i förra artikeln särskilt till Freud och psykologins framväxt som vetenskap som gjorde termen ”motivation” mer acceptabel än ”hopp” med dess starka teologiska bibetydelser.

I den sekulärt dominerade västvärlden är teologiska bibetydelser vanligtvis icke önskvärda. De påminner människor om en högre auktoritet, vilken sekularismen ständigt försöker förringa.

Vi inledde den förra artikeln med att diskutera Pandora och det faktum att endast hoppet fanns kvar i asken efter att den hade öppnats. Även om ”hopp” är en positiv term kan till och med hoppet upplevas som smärtsamt i vår moderna värld. I filmen Clockwise från 1986 säger John Cleeses karaktär: ”Det är inte förtvivlan jag har något emot, det är hopp jag inte kan stå ut med.” Och den samtida engelske poeten Tony Watts skriver briljant, om än dystert, i denna treradiga dikt Pandora: 

Och på botten av asken låg hoppet

dess dämpade, ohejdbara rop 

som en mobiltelefon i en liksäck.

Med sitt levande bildspråk får Watts hoppet att verka värre än förtvivlan. Det är just detta som är det obehagliga i vår moderna tid. Vårt tänkande verkar vara impregnerat med att det inte finns något hopp, som vore vår kosmiska situation hopplös.

Men som G.K. Chesterton påpekade:

”Barmhärtighet innebär att man förlåter det oförlåtliga, 

annars finns det ingen dygd alls. 

Hopp innebär att man hoppas när saker och ting är hopplösa,

annars finns det ingen dygd alls.

Och tro innebär att tro på det otroliga,

annars finns det ingen dygd alls.”

Med andra ord är dessa begrepp (barmhärtighet, hopp, tro) inte påtagliga, men det ska inte tas som intäkt för att de inte existerar eller att de inte tyder på något verkligt. De är just de villkor under vilka vi ska bevisa att hela den skapade världen – den synliga såväl som den osynliga – är ordnad och välvillig samt visa vad meningen med den är!

Vi hyser hopp trots det mörker, det kaos, den anarki och den ondska som vår värld är behäftad med. Och om vi inte har det, då är vi ett förlorat folk.

Tro och barmhärtighet ligger utanför de ämnen vi behöver ta upp i den här artikeln. Hoppet är, rätt förstått, en förutsättning för ett sunt sinne och god hälsa. Och här kommer vi till en viktig skillnad mellan hopp och motivation. Detta kan sammanfattas med ordet ”tempus”, grammatiskt uttryckt som förfluten tid, nutid och framtid.

Vårt tänkande verkar vara impregnerat med att det inte finns något hopp, som vore vår kosmiska situation hopplös.

Motivation är ett begrepp inriktat på nutid (men inte uteslutande). Det handlar om min eller vår motivation i nuet. I den bemärkelsen är den i hög grad personoch jag-centrerad eftersom den är kopplad till prestation. Vi presterar för att uppnå mål, och om vi är motiverade har vi gott om energi för att göra det. 

Men vad händer när motivationen dunstar bort? Som den engelske psykiatern och författaren Raj Persaud uttrycker det i sin bok Staying Sane: ”Om motivationen bryts ner blir detta inte bara självuppfyllande utan kan också medföra allvarliga psykologiska problem om det leder till hopplöshet och en känsla av att saker och ting inte kommer att bli bättre i framtiden.”

Som detta citat säger oss leder nedbrytandet av motivationen i nuet till känslor av hopplöshet inför framtiden. Hoppet är mer uttalat inriktat på framtiden. Hoppet är faktiskt det sätt på vilket vi skickar meddelanden till framtiden!

Hoppet är också mindre jag-centrerat än motivationen och befattar sig mer med andra; det är mer kopplat till altruism och andras välbefinnande. Det är därför vi i vardagligt tal ofta talar om vårt hopp för världen, för mänskligheten, för vår nation och för allehanda grupper och organisationer som endera är eller inte är direkt kopplade till oss: till exempel hopp för de fattiga, för de egendomslösa, för tortyroffer eller offer för övergrepp, och så vidare.

I del 1 av den här artikeln nämnde vi att det ord som den antike grekiske poeten Hesiodos använde för hopp är ”Elpis”, vilket kan betyda ”hopp” men ofta också översätts till ”förväntan”.

I min bok Mapping Motivation beskriver jag teorin om att motivation består av tre primära ingredienser: vår personlighet, vår självuppfattning och, vilket är avgörande, våra förväntningar. Vad är förväntningar? Förväntningar är vad vi tror att framtiden kommer att bära med sig. För att ge ett enkelt exempel: Om vi tror att vi kommer att ha framgång med att söka ett mycket attraktivt jobb kommer vår motivation att söka det att vara hög. Om vi tror att vi kommer att misslyckas om vi söker ett sådant jobb är det mindre troligt att vi kommer att söka, och vi är mindre motiverade att söka, och vi kommer in på området självuppfyllande profetior.

Men om förväntningarna är en avgörande ingrediens i motivation så är de också avgörande för hopp.

Som Vivienne Collinson konstaterade i artikeln Improving College Teaching: Learning From Exemplary Secondary School Teachers: ”Förväntningar som åtföljs av handling är ett kännetecken för hopp.”

Vi finner att motivation går hand i hand med prestation; man kan inte prestera på hög nivå utan motivation på hög nivå.

Hur viktigt allt detta är kan inte överdrivas. Vi har konstaterat att motivation går hand i hand med prestation; man kan inte prestera på hög nivå utan motivation på hög nivå.

Hoppet är också viktigt. I sin bok Working with Emotional Intelligence fastslår Daniel Goleman följande: ”Kompetensstudier visar att inom yrken där det ingår att ge människor service – allt ifrån hälsovård och rådgivning till undervisning – så presterar de bäst som ingjuter hopp i dem de försöker hjälpa. ... I sådana arbeten, där stressen är hög och frustration hör till vardagen ... är hoppet avgörande.”

Men i ärlighetens namn: stress är allestädes närvarande i vår moderna värld, och därför stämmer det förmodligen att alla som presterar bäst på något krävande område har höga förväntningar, hög motivation och därmed stora förhoppningar.

En slutsats av den här diskussionen är att motivation och hopp båda är avgörande för vårt välbefinnande. Utan dem är det mycket troligare att vi drabbas av de ”allvarliga psykologiska problem” som Persaud pekade på.

Utmaningen för oss alla är att vara motiverade, att ha stora förhoppningar och att hitta de förväntningar som ger näring åt dessa delar inom oss. Men kanske är det allra mest kraftfulla när vi tänker på vart hoppet ska leda i framtiden, att komma ihåg det underbara ordspråket från Sankt Klemens av Alexandria: ”Om du inte hoppas kommer du inte att finna det som ligger bortom dina förhoppningar.” Om vårt hopp skulle förverkligas – bli en realitet – skulle något ännu mer otroligt kunna inträffa! I vår nuvarande värld är väl det något att värdesätta, eller hur?

I del 1 diskuteras betydelsen av hopp och motivation.

James Sale - Affärsman, författare och poet