Krönika: Från franska revolutionen till Lenin - Del 1

Artikelserie: Hur kommunismens spöke styr världen 

Stormningen av Bastiljen i Paris, 14 juli 1789, en ikonisk händelse i franska revolutionens inledningsskede. Foto: Public Domän


Del 1:

Vad är egentligen kommunism? Är det bara ett ekonomiskt och politiskt system som försvann från världsscenen för 30 år sedan? I en serie artiklar presenterar vi här en genomgång av både kommunismens blodiga historia, som kostat 100 miljoner människor livet, och hur den faktiskt lever vidare på olika sätt i både öst och väst.

"En revolution är avgjort den mest auktoritära sak som finns: det är en handling, varigenom en del av befolkningen påtvingar den andra sin vilja medelst gevär, bajonetter och kanoner, alltså de mest auktoritära medel man kan tänka sig; och om kampen inte skall vara förgäves, måste det segrande partiet hävda sitt herravälde med hjälp av den skräck, som dess vapen inger de reaktionära." - Friedrich Engels ”Om auktoritet”, 1873.

En möjlig startpunkt för att förstå kommunismens historia är franska revolutionen, som inleddes 1789. Den var ett oerhört komplext skeende, som inte kommer att avhandlas i detalj här. Vi ska fokusera på hur den kom att influera kommunismen, såsom den växte fram under 1800-talet genom Karl Marx idéer, och utvecklades till fullo i praktiken under 1900-talet.

Efter flera omvälvningar och avrättningen av den franske kungen Ludvig XVI tog till sist de radikala jakobinerna makten i Frankrike. Uppskattningsvis 70 000 människor skulle komma att avrättas under jakobinledaren Maximilien Robespierres ökända så kallade skräckvälde, de flesta helt oskyldiga. Det var revolutionära kommittéer som avgjorde om någon var skyldig eller oskyldig, medan nationalkonventet styrde de militära och administrativa underavdelningarna.

Enligt en lag som infördes den 10 juni 1794 förbjöds åtalade att ha försvarsadvokater, och alla fällande domar ledde till dödsstraff. Fanns det inga bevis kunde rykten, slutsatser och personligt omdöme räcka för att fälla en dom. Den här lagen expanderade skräckväldet avsevärt, och mellan 300 000 och 500 000 fängslades som misstänkta.

Det här politiska dödandet är en föregångare till vad som senare skulle ske i Sovjetunionen och andra kommunistländer, men den ekonomiska terror som jakobinerna införde tycks också förebåda ”krigskommunismen” i Ryssland under Lenin. Den 26 juli 1793 infördes en lag som gjorde det straffbart med döden att hamstra.

Även den terror mot troende som vanligtvis utövats i kommunistländer har ett ursprung i franska revolutionen. En av jakobinernas stora fiender var den katolska kyrkan. Under skräckväldet etablerade Robespierre, Jaques-Louis David och deras allierade statsateism, en ”förnuftets kult”, baserat på upplysningstänkande för att ersätta katolicismen.

Den franska revolutionen är nära sammanlänkad med marxismens utveckling under 1800-talet. 

Den 5 oktober 1793 avskaffade nationalkonventet den kristna kalendern och införde den så kallade republikanska kalendern. Den 10 november döptes Notre Dame i Paris om till ”Förnuftets tempel”, och en skådespelerska som föreställde förnuftets gudinna skulle dyrkas av massorna. Förnuftskulten tvingades snabbt på människorna i Paris. Inom en vecka var bara tre kristna kyrkor fortfarande öppna. Paris sveptes in i en antireligiös terror. Präster greps i stort antal och somliga av dem avrättades.

Den franska revolutionen erbjöd inte bara en modell för den sovjetiska regimen under Lenin. Den är också nära sammanlänkad med marxismens utveckling under 1800-talet.

Francois-Noël Babeuf, en utopisk socialist som genomlevde franska revolutionen och avrättades 1797, förespråkade avskaffande av det privata ägandet. Karl Marx betraktade Babeuf som den första revolutionära kommunisten.

Frankrike var kraftigt influerat av socialistiska ideologier under 1800-talet. De fredlösas förbund, som tog Babeuf som sin andlige grundare, utvecklades snabbt i Paris. Den tyske skräddaren Wilhelm Weitling gick med i förbundet 1835. Under hans ledarskap döptes det om till De rättfärdigas förbund. 

Vid ett möte i juni 1847 slogs De rättfärdigas förbund samman med den Kommunistiska korrespondenskommittén som leddes av Karl Marx och Friedrich Engels, och så formades Kommunisternas förbund, som leddes av de två männen. I februari 1848 publicerade Marx och Engels den internationella kommuniströrelsens grundläggande text, ”Det kommunistiska manifestet”.

Stormningen av fängelset Bastiljen i Paris, 14 juli 1789, en ikonisk händelse i franska revolutionens inledningsskede. Foto: Public Domän

Den franska revolutionen var bara början på en lång period av social oro över hela Europa, där revolutioner och uppror avlöste varandra från slutet av Napoleoneran. Spanien, Grekland, Portugal, Tyskland, delar av Italien, Belgien och Polen påverkades. 1848 hade revolutioner och krig spritt sig över hela Europa, vilket skapade en optimal miljö för spridandet av kommunismen.

1864 etablerade Marx tillsammans med andra den Internationella arbetarassociationen, även känd som Första internationalen, som i praktiken gjorde Marx till den kommunistiska arbetarrörelsens andlige ledare.

Marx arbetade för att skapa en kärntrupp av strängt disciplinerade revolutionärer som skulle samla arbetarna till uppror. Samtidigt fann han det nödvändigt att kasta ut de som inte höll med honom från organisationen. Michail Bakunin, den förste framstående ryske marxisten, rekryterade många till kommuniströrelsen, men Marx anklagade honom för att vara en tsaristisk agent och uteslöt honom ur Första internationalen.

1871 genomförde den franska grenen av Första internationalen den första kommunistiska revolutionen – Pariskommunen.

Kommunismen kommer till Paris

Pariskommunen etablerades efter Frankrikes nederlag i det fransktyska kriget 1870. Fastän kejsaren Napoleon III hade kapitulerat belägrade de preussiska arméerna Paris innan de drog sig tillbaka. Den förödmjukande kapitulationen, kombinerat med långvarigt missnöje bland franska arbetare ledde till ett allmänt uppror i Paris, och den nyligen etablerade Tredje republiken drog sig tillbaka till Versailles, vilket lämnade ett maktvakuum i huvudstaden.

I mars 1871 inleddes Pariskommunen med att beväpnade gäng och banditer gjorde uppror, ledda av socialister, kommunister, anarkister och andra aktivister. Rörelsen var kopplad till och starkt influerad av Första internationalen. Den sökte använda proletariatet för att utlösa revolution, förstöra traditionell kultur och omvandla samhällets politiska och ekonomiska struktur.

Upprorsmakarna förstörde reliker, monument och konstverk i Paris. Författarna Edmond och Jules Goncourt sammanfattade attityden hos de som deltog i förstörelsen så här: ”Hur gynnar det mig att det finns monument, operor och musikcaféer där jag aldrig satt min fot, eftersom jag inte har råd?”

Den amerikanske författaren och förläggaren William Pembroke Fetridge beskrev Pariskommunen som ”Den mest kriminella handling världen skådat”, ”en revolution av blod och våld”. Ledarna var enligt Fetridge ”hänsynslösa desperados… Frankrikes avskum… galningar, berusade av vin och blod”.

Kommunens extremism kom delvis från Henri de Saint-Simons idéer. Han var en utopisk socialist som ansåg att ett lands välfärd står i proportion till antalet arbetare. Han förespråkade att döda de rika, vilka han ansåg var parasiter.

Marx klargjorde i ”Det kommunistiska manifestet” att arbetarklassen borde krossa och förstöra statens mekanismer, inte bara ta över dem.

I sitt verk ”Pariskommunen” beskrev Karl Marx kommunen som en kommunistisk stat: ”Kejsardömets diametrala motsats var kommunen. Ropet efter den ’sociala republiken’, varmed Paris proletariat inledde februarirevolutionen, uttryckte det obestämda kravet på en republik som inte endast skulle undanröja den monarkiska formen för klassherraväldet utan själva klassherraväldet. Kommunen var den bestämda formen för denna republik.” Dessutom, ”[K]ommunen ville avskaffa den klassegendom som förvandlar de mångas arbete till rikedom för ett fåtal”.

Pariskommunen var först med att pröva ut några av den kommunistiska revolutionens metoder. Vendômekolonnen till minne av Napoleon förstördes. Kyrkor plundrades, prästerskapet mördades och det blev förbjudet att lära ut religion i skolan. Rebellerna klädde statyer av helgon i moderna kläder och fäste pipor i munnarna på dem.

Pariskommunen varade i knappt två månader innan den krossades av den franska militären. Den 23 maj, 1871, innan den sista försvarslinjen hade fallit, beordrade kommunens myndigheter att Luxemburgpalatset (den franska senatens hemvist), Tuilerierna och Louvren skulle brännas. Parisoperan, stadshuset, inrikesministeriet, justitieministeriet, kungliga palatset och lyxrestaurangerna och de fina våningarna längs båda sidor av Champs-Elysées skulle också förstöras, hellre än att regeringen skulle få återta dem.

Vid sjutiden på kvällen började kommunarderna bära omkring tjära, asfalt och terpentin och starta bränder på fler platser runt om i Paris. De magnifika Tuilerierna blev lågornas rov. Lyckligtvis misslyckades mordbrännarnas försök att sätta eld på Louvren, då Adolphe Thiers trupper anlände och släckte branden.

Marx justerade sin teori i kölvattnet av Pariskommunen. Han klargjorde i ”Det kommunistiska manifestet” att arbetarklassen borde krossa och förstöra statens mekanismer, inte bara ta över dem.

Först Europa, sedan världen

Marxs uppdaterade manifest gjorde kommunismen än mer destruktiv och ökade dess spridning. 1889, sex år efter Marxs död, 13 år efter upplösandet av Första internationalen, och 100 år efter franska revolutionen, sammankallades återigen den Internationella arbetarkongressen. Marxisterna samlades till vad historikerna sedan dess kommit att kalla den Andra internationalen.

Lögner och indoktrinering användes för att infektera olika folkrörelser med kommunistiska ideal. Allt fler människor accepterade dess ideologi. 1914 fanns det närmare 30 globala och lokala socialistorganisationer och otaliga fackföreningar och kooperativ. När första världskriget bröt ut fanns det mer än tio miljoner fackmedlemmar och mer än sju miljoner kooperativmedlemmar. Dessa organisationer var ofta kraftigt infiltrerade av socialister.

I sin bok ”How to Change the World: Reflections on Marx and Marxism” skriver historikern Eric Hobsbawm: ”Marxismens utstrålande var särskilt viktigt och allmänt i vissa länder i Europa, där nästan allt samhällstänkande, oavsett om det är politiskt motiverat som socialiströrelsen eller arbetarrörelsen, är tydligt influerat av Marx.”

Samtidigt började kommunismen sprida sig till Ryssland och vidare österut, via Europa. Från 1886 till 1890 studerade Lenin Marxs mest kända och omfattande verk ”Kapitalet”, och innan dess hade han börjat översätta ”Det kommunistiska manifestet” till ryska. Lenin fängslades och skickades senare i exil av de ryska myndigheterna för sina politiska aktiviteter.

Första världskriget ledde till kommunismens seger i Ryssland. 1917 hade februarirevolutionen störtat Tsar Nikolaj II, och Lenin bodde då i Västeuropa. Ett halvår senare var han tillbaka i Ryssland och tog makten i oktoberrevolutionen. Ryssland var en nation med urgamla traditioner, stor befolkning och rikliga naturtillgångar. Etablerandet av Sovjetregimen i världens till ytan största land var en enorm framgång för den globala kommuniströrelsen.

Precis som första världskriget hjälpte de ryska kommunisterna till makten skulle det andra världskriget få kommuniströrelsen att sprida sig över Eurasien och sluka Kina. Efter andra världskriget blev Sovjetunionen en supermakt med kärnvapen, och kunde främja kommunismen globalt.

(Läs del 2 här)

Det här är ett bearbetat utdrag ur artikelserien "Hur kommunismens spöke styr världen", skriven av ett redaktionellt team och ursprungligen publicerad i den amerikanska upplagan av Epoch Times.