Krönika: Det gradvisa övertagandet av utbildningssystemet - Del 39

Hur kommunismens spöke styr världen

En skola i Paris, 2019. Det moderna, progressiva utbildningssystemet använder ofta metoder och jargong som föräldrarna inte känner till. Foto: Martin Bureau/AFP via Getty Images


Del 39. (Läs del 1 i serien här)

I denna del fortsätter vi vår genomgång av hur det västerländska utbildningssystemet tagits över av kommunistiska idéer, med USA som exempel. Här ser vi hur det ofta skett bit för bit, och över tid, där ingen har kunnat se eller motverka det större mönstret.

Under en lång period efter att USA grundats så var den federala regeringen inte inblandad i utbildningssystemet, utan det sköttes av kyrkan eller respektive delstats styre. 1979 etablerades USA:s utbildningsdepartement, vars ansvarsområde har växt ända sedan dess. Dess nuvarande makt över utbildningsstrategier och fördelning av utbildningsbudgetar är mycket större än den en gång var. Föräldrar, skoldistrikt och delstatsstyren brukade ha mer att säga till om när det gäller utbildning, men får nu i allt högre grad bara lyda order från den federala regeringen. Föräldrar och skoldistrikt har gradvis mist beslutandemakten över vad som lärs ut i skolorna och hur det lärs ut.

Makt i sig är neutralt – de som sitter på makten kan använda den för goda eller dåliga syften. Att centralisera makt är inte heller nödvändigtvis någonting dåligt. Det handlar om hur personen eller institutionen i fråga använder sin makt, och vad målen är. Maktkoncentrationen i det amerikanska utbildningssystemet innebär ett stort problem eftersom marxism har infiltrerat alla nivåer av USA:s statsapparat, men särskilt den centrala byråkratin. Under dessa förhållanden får varje dåligt beslut omfattande konsekvenser, och de få klarsynta individer som finns kvar och hade kunnat åtgärda problemet har inte makt att göra det.

Under dessa förhållanden får varje dåligt beslut omfattande konsekvenser,

Författaren och före detta läraren B.K. Eakman förklarar hur ett av resultaten av centraliseringen av makt inom det amerikanska utbildningssystemet är att de ansvariga tjänstemännen inte kan se hur deras strategier utvecklas på längre sikt, och vilken stor inverkan de får. Många sitter bara med sitt begränsade område. Fastän vissa händelser väcker farhågor så har de flesta varken tid, resurser eller energi nog för att själva gå till botten med saker. De saknar pusselbitar, och kan inte göra så mycket mer än att lyda sina överordnade. Det är ett enormt maskineri, och de är bara en liten kugge. Det här begränsade perspektivet på vad deras beslut får för konsekvenser för eleverna och samhället i stort påverkar deras känsla av moraliskt ansvar. Kommunismen kan dra nytta av den här svagheten i systemet.

Lärarfackets roll

Vi har tidigare tagit upp hur kommunismen manipulerar och utnyttjar fackföreningar. Lärarfacken har blivit ett av de främsta skälen till att utbildningssystemet i USA går så dåligt. Dessa fackföreningar bryr sig inte om att höja kvaliteten på utbildningen, utan ägnar sig åt att belöna misslyckanden, beskydda inkompetens och offra samvetsgranna lärare som försöker bidra, och som verkligen försöker undervisa sina elever.

Tracey Bailey var en naturkunskapslärare som vann pris som årets bästa lärare i USA 1993. Lärarfacket AFT:s ordförande uttryckte sin glädje över att en medlem av facket hade vunnit, men Bailey var då inte längre medlem i AFT. Han hade kommit att anse att de stora lärarfacken är skälet till att det offentligt finansierade amerikanska utbildningssystemet har fallerat. Facken är en del av problemet, inte lösningen. Enligt Bailey är facken bara en intressegrupp som bevarar status quo, och en grundbult i ett system som belönar medelmåttighet och inkompetens.

De stora amerikanska lärarfacken som en av landets viktigaste lobbygrupper. De har blivit till ett av de största hindren för positiva reformer av utbildningssystemet. Det kaliforniska lärarfacket CTA, som är en del av AFT, samlar in massor av pengar från sina medlemmar, som sedan används till politiska donationer, och lobbying för olika politiska beslut.

Begränsning av familjens påverkan på barnets utbildning

Ett annat viktigt mål för kommunismen är att barnen ska tas från föräldrarna så snabbt som möjligt, och att de i stället ska uppfostras till största delen av staten. Det här är ingen lätt sak att genomföra, men saker och ting har i tysthet rört sig i den här riktningen.

I kommunistländer har elever från ”borgerliga” hem ofta uppmanats att bryta kontakten med sina föräldrar. Man ser också till att öka den tid som barnet tillbringar i skolan, genom att fokusera på olika prov i utbildningen, vilket minskar föräldrarnas inflytande över sina egna barn. I väst används också olika metoder för liknande mål. Man ökar den schemalagda undervisningstiden, låter barnen börja i skolan i allt lägre ålder ålder, tillåter inte att barnen tar med sig läroböckerna hem, och avråder elever från att diskutera kontroversiella ämnen de lärt sig om i klassrummet med sina föräldrar.

Metoder som den tidigare nämnda Values Clarification syftar till att skilja eleven från sina föräldrar. En förälder till en elev som gick igenom ”Quest”-programmet kommenterade: ”Det verkar som om föräldrarna alltid framställdes i dålig dager. . Det kunde vara ett scenario med en far och en son, och fadern var alltid dominant, sträng och orättvis.” Undertexten i de här kurserna tycks ofta vara ”Dina föräldrar förstår dig inte, men det gör vi.”

Lärarfacket i Chicago demonstrerar, oktober 2019. Lärarfacken i USA har blivit till en hindrande kraft mot förbättringar, menar kritiker. Foto: Jscott Olson/Getty images

Ibland kräver lagen att eleverna först måste få föräldrarnas godkännande innan de kan delta i vissa aktiviteter. I de fallen har lärare eller annan personal på skolan ofta använt missledande och tvetydiga formuleringar för att göra det svårt för föräldrarna att förstå vad det är de godkänner. Om föräldrarna klagar kan myndigheterna eller skoldistriktet fördröja ärendet eller undandra sig sitt ansvar. Föräldrar har fått höra sådant som att de saknar lärarnas professionella kunskaper, att andra skoldistrikt gör samma sak, att ni är de enda som klagar, och så vidare.

De flesta föräldrar har inte tid eller resurser att försöka processa med skolan eller skoldistriktet. Dessutom kommer ju barnen inte att gå kvar i skolan för evigt, så många föräldrar väljer att inte ta strid. När föräldrar ändå väljer att ta strid mot vad de upplever som olämpliga metoder i skolan blir de ibland utmålade som extremister, haverister, religiösa fanatiker, fascister och liknande av skolan. Det här har en avskräckande effekt på andra föräldrar.

Missvisande och obskyr jargong

I förordet till sin bok ”The Deliberate Dumbing Down of America”, påpekar Iserbyt följande: ”Anledningen till att amerikaner inte förstår det här kriget är att det har utkämpats i tysthet – i vår nations skolor, inriktat på barnen, som hålls fångna i klassrummen. De som för detta krig använder väldigt sofistikerade och effektiva redskap:

• Hegeliansk dialektik (samförstånd, konsensus och kompromiss)

• Gradualism (två steg fram, ett steg tillbaka)

• Semantisk förvillelse (omdefinition av termer för att få medhåll utan förståelse)”

Phyllis Schlafly skrev också om det här fenomenet. I förordet till boken ”Child Abuse in the Classroom” skriver Schlafly att psykoterapeutiska lektioner använder en uppsättning specialtermer som gör att föräldrarna inte förstår det verkliga syftet bakom och de verkliga metoderna i dessa lektioner.

De flesta föräldrar har inte tid eller resurser att försöka processa med skolan eller skoldistriktet. 

I årtionden har amerikanska pedagoger skapat en uppsjö av sådana termer, som handlar om lärande i grupp, problemlösning, personligt anpassad undervisning, livslångt lärande, interaktiv undervisning och massor av annat. På ytan kan de se vettiga ut, men när man gräver djupare i de här termerna och vad de leder till finner man att syftet är att misskreditera den traditionella undervisningen och urholka kunskapsinnehållet i undervisningen.

Storskaliga förändringar i ämnen och läroböcker

I boken ”None Dare Call It Treason”, som publicerades redan på 60-talet, analyseras den läroboksreform som USA genomförde på 30-talet. Den kombinerade olika ämnen, såsom historia, geografi, sociologi, ekonomi och statsvetenskap för att ta fram en uppsättning läroböcker som helt avvek från det innehåll och de värderingar som traditionellt präglat amerikanska läroböcker.

Det var en mycket stor uppsättning läroböcker, som inte gick att placera in i något traditionellt ämne, vilket ledde till att experter i de olika ämnena inte ägnade det hela så stor uppmärksamhet. Långt senare, när större delar av allmänheten började inse problemet och protestera mot det hade redan fem miljoner elever gått igenom skolan med den här sortens material. Numera har man i USA klumpat ihop historia, geografi, samhällsvetenskap och annat i ämnet ”social studies” (”samhällskunskap”) och idén bakom detta är detsamma.

Om den här förändringsprocessen hade varit transparent hade både experter och föräldrar troligen motsatt sig den. Men eftersom de nya böckerna blandar olika ämnen så har experter på de specifika ämnena svårt att uttala sig om innehållet bortom sitt eget expertområde. Det här har gjort att det är förhållandevis lätt att få dessa läroböcker godkända i skoldistrikten.

Det kanske tar tio eller tjugo år att upptäcka avsikterna bakom den här sortens läromedel. Vid det laget har eleverna redan blivit vuxna och lärarna är vana vid de nya läromedlen och metoderna, och då är det för sent att gå tillbaka till de traditionella formerna. Även om ett litet antal personer inser de stora problemen med det här materialet så når de inte ut i debatten, och kommer därför att ha mindre påverkan på beslutsfattandet. Om motståndet blir mer högljutt kan det tas som intäkt för att det är dags att genomföra nästa reformrunda, vilket ytterligare spär ut det traditionella innehållet med vänsteridéer. Till sist är eleverna så separerade från traditionen att det är omöjligt att gå tillbaka.

Uppdateringarna av de amerikanska skolböckerna går så snabbt, menar somliga, för att kunskapen har växt allt snabbare. Men det som man måste lära sig i grundskolan har faktiskt inte förändrats särskilt mycket. Så varför publiceras det så många nya olika läroböcker? På ytan ser det ut som om förlagen konkurrerar med varandra; de vill inte att eleverna ska använda samma böcker år efter år, för då tjänar de inga pengar. Men på en djupare nivå har denna process också utnyttjats för att förändra vad nästa generation ska lära sig.

Detta är ett bearbetat utdrag från den kinesiska boken Hur kommunismens spöke styr världen, skriven av ett redaktionellt team på den kinesiska utgåvan av Epoch Times.