Simone Weil (1909–1943) är ingen tänkare och författare för de ljumma. Hon brinner. Hon kompromissar inte en millimeter med sanningssökandet. Hon värjer sig för ingenting, räds inte att avvisa heliga fördomar, konventioner och tabun. Hon är på en och samma gång det verkligas och det överjordiskas profet och förmodligen det närmaste vi kommit en kvinnlig Jesus i mer modern tid. En villfarelsens, lögnens, skenhelighetens och de lösa fantasiernas fiende nummer ett – en tankens riddare, en det mänskligas ängel, som dog som blott 33 år gammal, opublicerad, och okänd, annat än i snävare franska kretsar där hon sågs som ett unikt löfte, ett hopp för oss alla. Hon underkände den samtid som vi tar för verklighet i dag; jaget som tillvarons huvudsak, lyckan som alltings mål, rättigheter som politikens utgångspunkt och hävdade med emfas att våra förpliktelser är allt: plikten att vara sann, god, i moraliskt hänseende vacker, att vara en riktig människa. Om falska gudar skrev hon, om en naturvetenskap som strävar efter att bli till hela bilden, om politiska partier som ett fördärv för demokratin, om det förflutnas helighet, om vad vi är ämnade att bevara, försvara, vårda. Om fixeringen vid våld – som vi återigen ser, och inte enbart i fiktionens tjänst, i det politiska, i krigshetsen, i penningens, girighetens och den fallna människans händer. Simone Weil dör den 24 augusti 1943, under brinnande krig, i London (där hon arbetar för den franska exilregeringen), och hon dör av självsvält – enligt läkaren delvis i självmord – men böckerna som sammanställdes år efter att hon lämnat oss, och som snart översattes till allehanda språk, står kvar som ett mäktigt monument över en uppfordrande röst: ett samvetets rop.
    Det finns inte ett spår av likgiltighet. Det är glasklart – hjärtat och hjärnan, tanke och känsla, detalj och överblick, iakttagelse och slutsats, i total balans. Svårigheten består i att göra henne rättvisa på några rader. Läs ”Tyngden och nåden”, en bok med aforismer om varför vi inte kan leva lättvindigt. Läs ”Att slå rot”, om den största av synderna, nämligen att beröva människorna sitt hem på denna jord. Läs ”Personen och det hela”, en samling essäer (där det avsnitt som du kan läsa här intill ingår), läs hennes brev till föräldrarna, rörande inte minst i allt som hon lämnade osagt.
    Läs; och en annan frihet infinner sig.