Per Olof Enquist (1934–2020) tillhör de författare som alltid tagits på allvar i kultursverige. Det är fullt begripligt, men inte nödvändigtvis en odelat positiv historia. Stig Larsson, en annan omhuldad författare, har en gång sagt att Enquist inte är någon stor skönlitterär författare, och jag är motvilligt böjd att hålla med. Litteratur kan äga allvarlig syftning och litterära ambitioner, utan att leva upp till dem. En mer naiv läsare – som jag själv, då jag som rätt ung på åttiotalet läste exempelvis den roman ur vilken några avsnitt här är tagna – fångas gärna av det explicit emotionella, och av ett hantverk som just är ett hantverk och vars strävan efter en önskad effekt utgör en drivande faktor. Det kan liknas vid skillnaden mellan mötet med en genuin människa, vars ord är ett med dennes livserfarenhet och personlighet, och med någon som söker din uppmärksamhet och bekräftelse; det ena är autentiskt, ärligt, chosefritt och ofta enkelt, medan det andra liknar mer teater, där ord och ansiktsuttryck blir till ett medel för manipulation; det skorrar, blir övertydligt, hur mystiskt eller djupsinnigt det än önskar vara. Ett annat exempel, på detta slags litteratur som förför genom knep och lättköpta poänger, är Paulo Coelhos bok Alkemisten som kan läsas som en imponerande handbok i tekniker för att ”trollbinda” och ”beröra” en läsare. När jag fyrtio år senare läser om Enquist slås jag av denna kombination av övertydlighet och mystifiering. Drar man i de rätta trådarna kan man komma långt, vilket för övrigt deckar­genren är ett gott bevis för; förutsägbarheten är inbyggd i spänningen och vice versa. Med detta sagt: Enquists teman, och hans förmåga att hitta bilder eller metaforer för dem, är så starka och övertygande att de paradoxalt nog överlever överdrifterna och mystifikationerna. Blundar man för de upprepande adjektiven – något som beskrivs som ”stilla” måste i nästa rad förtydligas och heta ”absolut stilla”, eller ett enkelt ”ingenting” måste följas av ett ”absolut ingenting”, och så vidare – ja, ser man mellan fingrarna för sådana pedagogiska (?) pekpinnar, om de nu härstammar i ängslighet eller i en medvetenhet om att de flesta av oss läser naivt, är Enquists skönlitterära böcker en både angelägen och gripande historia.