Lars Forssell (1928–2007) var i decennier lite av en gossen Ruda i svenskt kulturliv. Frispråkig, kontroversiell ibland, bröt han med sitt skrivande en del gränser som länge upprätthållits – högt och lågt blandade han friskt, diktsamlingar på Bonniers varvades med kabaréer, schlagertexter, och så vidare. Så småningom, och till mångas förvåning, och säkerligen en dels förskräckelse, valdes han trots sitt häcklande av Svenska Akademien sedan decennier in i den (på den tiden) så anrika församlingen. Modernist visserligen, men ändå rätt traditionell och högstämd i sin stil och smak, om man ser till den litteratur som han skrev och den som han översatte. Hans revolt handlade nog mer om vad man kunde skriva om, än om hur man kunde skriva; han tillhörde de som byggde upp snarare än rev ned, trots sina ungdomliga ambitioner om att ”krossa det skändliga elfenbenstornet”. Teman hos den yngre Forssell var sådant som rädslor och brist, men hos Forssell görs tillkortakommandet aldrig till sanningen om människan – det skulle dröja till 80-talets postmodernister för att ett sådant synsätt blev till dogmatik. Nihilismen som sig själv nog. Intets vurmare, alltid dock intresserade av publik, paradoxalt nog. Och av tolkningsföreträdet, vilket ju är likaledes paradoxalt, om man betänker att allt sågs som tolkningar i den filosofin, eller kanske rättare sagt, i den ideologin. Forssell var förmodligen allt för mycket levande människa, och för lite av enbart posör, för att ta på sig en sådan roll.
Han var – och ville nog ofta vara – en slags narr, men någon narr var han definitivt inte.
Avsnitten här publicerade är tagna från en dikt som Forssell skrev till Akademiens ära på dess 200 års jubileum. Den visar hans eklektiska förmåga (dikten är en slags pastisch, och ändå inte), men framför allt ser vi det patos, det slags idealism, som hör hemma i Svenska Akademien, rabulist eller ej, och som snart blev ett minne blott bland de aderton.
Kuriosa. De ord som på sitt bakvända vis är Forssells mest bevingade, återfinns i en schlagertext som Forssell skrev som ett tävlingsbidrag till Melodifestivalen. ”Dina bröst är som svalor som häckar”, skrev han, lurifaxen.
Einar Askestad
Kulturchef
[email protected]
