Fernando Pessoa (1888–1935) är utan tvivel en av 1900-talets mer intressanta författare, och då främst i egenskap av prosaförfattare; jag ska försöka antyda varför. Hans poesi lyfts ofta fram, och visst är den som en ordens underbara bukett, men i sin prosa når han längre i sitt brottande med vad vi kan kalla den moderna människans belägenhet. Poesin går att likna vid en gest, och gesten stannar vid sin mening som gest. Poesin låter sig inte problematiseras utan att sluta vara poesi – därav det opoetiska i mycket av det som gått under namnet poesi under det senaste århundradet; det blir till antipoesi. Pessoa är i sin egen personlighet denna hopplösa belägenhet – han lever i en ensamhet som mer liknar övergivenhet. Han är romantikern som kommit av sig – och var ska en sådan ta vägen? Kärleken, det sociala, politik, världen, ja, det mänskliga överhuvudtaget – ingenting duger åt den i sig själv desorienterade. Återstår drömmen: medvetandet om ett medvetande som nöjer sig med en drömartad tillvaro.
Prosa av Fernando Pessoa – romantikern som kommit av sig

