Roland Barthes (1915–1980) blev än mer intellektuellt intressant då han lämnade det rent intellektuella bakom sig. Postmodern ut i fingerspetsarna – få kan konkurrera med honom i analytisk fantasifullhet – krävdes det livslånga erfarenheter och ett närmande av livets slut innan han tog sig an vad som berörde honom på djupet – och vad berör en människa mer än relationen till den andre, och i synnerhet kärleken, med sin samtidiga påtaglighet och liksom undflyende karaktär? I ”Kärlekens samtal” (1977) kastar Barthes överbord allt tillrättalagt och ängsligt; modersgestalten, så viktig i hans eget liv (han levde med modern i 60 år – ända tills hon dog), samt den älskandes utsatthet och sanning blir ett med hans tilltal, med ord och tanke. Det är en bok som – med hans egna ord – vill rädda en dimension som hotas att lämnas i sticket, en verklighet, möjligen en fantasi, som hamnat vid sidan om ”världen” och dess mer opersonliga blick, intressen och agendor; en ”värld” som inte värjer sig för att förvandla det mest intima och personliga till något likriktat och opersonligt. Teoretikern inom Barthes, ”strukturalisten”, i ett senare skede ”post-strukturalisten”, litteraturvetaren, semiotikern, och så vidare, vill här nå ett språk som går bortom de begränsningar som det moderna/postmoderna tänkandet på en och samma gång äger, är en konsekvens av och fungerar som sitt eget rättfärdigande. Barthes – med sin egen tids kantiga intellektuella verktyg – lyckas överskrida dessa begränsningar genom ett personligt och ärligt uppsåt; en poetisk kvalité infinner sig, och läsaren känner igen detta ”något ytterligt ensamma” som är hjärtats realitet.
Omöjligt att göra boken rättvisa med ett mindre urval avsnitt, men de kan förhoppningsvis ge en antydan om bokens tilltal och innehåll. Finns det något att invända emot den? Enligt poeten Rainer Maria Rilke existerar det två fundamentalt olika slags människor: de älskande och de älskade. De sistnämnda är passiva och mer eller mindre i ett ständigt överläge gentemot de älskande. Barthes har sitt fulla fokus på den älskande, på hennes utsatthet, på hennes hopplösa underläge, men också på hennes rikedom och sanning; hon lever intensivare än någon annan. Kanske fann Barthes den mer passiva människan ointressant. Hon som låter sig älskas men aldrig riktigt är på plats.
Einar Askestad
Kulturchef
[email protected]
