Søren Kierkegaard (1813–1855) är ett tankens yrväder. Lika djupsinnig som vild. Och förmodligen nordens första och enda större moderna tänkare. Han sprängde i sin egen person ramarna för såväl vad ett intellekt är som hur det kan uppfatta sig självt. Liksom det hos Beethoven – i mina öron – mer handlar om den egna viljan (som kompositören både vill finna sina musikaliska former till som samtidigt överskrida dem), brottas Kierkegaard med sin subjektivitet och dess väg genom livets alla stadier. Kierkegaard hävdar individens och subjektivitetens axiomatiska och absoluta existens, men vill och måste ständigt vidare. Lekfullt, oförutsägbart – ingen vila finns i det oss redan givna. Mest besläktad är Kierkegaard nog med Nietzsche, som även han premierade en rörlighet som kanske allt för ofta gick hand i hand med den egna psyko­login. Kanske kunde man säga att de formulerar en ny existensform, där jaget till fullo hamnat i förgrunden, där frågor om jaget och människans ”plats” i varat, blir själva huvudsaken. Trots att Gud är det överskuggande ämnet hos Kierkegaard, är han förvånansvärt frånvarande i texterna; författaren har liksom fullt upp med de egna orden, som periodvis svämmar över alla bräddar. Det kan stundvis låta gällt – tystnaden får sällan plats i danskens exalterade tilltal och själstillstånd. Men med det sagt: Vilket tilltal! Mer sanningslidelse återfinns förmodligen hos denne bräcklige och sjuklige man än vad Sverige sammantaget åstadkommit på den fronten sedan hans dagar. Ingen fråga är svår nog, ingen fiende stor nog. Strindberg, möjligen, vars blick dock aldrig riktigt lyfte sig till Kierkegaards mer principiella sfärer.

   Vad som ger Kierkegaards verk dess unika karaktär är kanske just denna kombination av till synes oförenliga egenskaper; rörligheten i tanke och uttryckssätt sammanfaller med ett didaktiskt hävdande, som går lika på djupet som på tvären med det mesta. För neurotisk för att kategoriseras som en regelrätt filosof, för filosofisk för att läsas som en mer konventionell skönlitterär författare, är bilden av honom svår att teckna – och inte sällan att förstå. Hösten 1855 svimmar han på trottoaren och förs till lasarettet. Därifrån kommer han inte levande. Några veckor senare är han död, och arvet från fadern, som försörjt honom nästan hela hans liv, är slut – de sista pengarna går till omkostnaderna för hans egen begravning. Utan att veta varför, tycks detta mig lika logiskt som sorgligt.