Ragnar Sandberg (1902–1972) stod länge och vägde mellan att bli konstnär eller författare. Valde han rätt? Han räknas till en gruppering som går under namnet Göteborgskoloristerna, och jag läser att det som förenade dem var det ”intensiva, sinnliga och ibland lidelsefulla färgspråket” och en ”ofta summariskt återgiven form”. Jag ska ärligt säga att hans måleri inte talar till mig. I mina ögon rör det sig om någon slags naivism, men utan barnets lekfullhet, och läser man om hans arbetsmetoder framstår de lätt som allt för intellektuella för att vara optimala i ett konstnärligt skapande. En sak är ju att reflektera över sitt hantverk, ett annat att utföra det; kanske kunde man säga att den som skapar sällan behöver fundera så mycket över själva skapandet, för att han har fullt upp med – skapandet.

   Sandberg blev professor i teckning 1947 och i måleri 1949 och bland annat prövade han ”möjligheter att förena ett geometriskt system med motivet: ett ansikte, en tekanna, vinglas, frukter”. Färgen ”reducerade han till nyanser av grått och ockra, med inslag av blått och brunt”, och han kunde arbeta i tre år med en liten målning.